Insnöad

En del mäniskor har ett kraftig behov av att snöa in totalt på vissa saker. Dom blir rent av fanatiska, och det sunda förnuftet upphör helt att fungera.

Vissa blir hängivna fans av en idrottsklubb, och såna kallas supportrar, andra blir politiskt aktiva och kallas i slutändan för mytomaner.

Men sen finns det en grupp, jag inte kan förstå mig på. Och det är hundfanatikern!

Alltså, jag har absolut inget emot hundar. Det är oftast snälla, håriga och gulliga djur med en stor portion Damp. Ett trevligt sällskap om man inte har för stora krav. Mer än så kan jag nog inte säga att det är.

Men för hundfanatikern är det så mycket mer, det är allt i deras liv!

För en hundfanatiker pratar endast om sin eller sina hundar. Det finns inget annat som existerar i deras liv.

En hundfanatiker tror sig oxå att omvärlden är lika intresserad av hundar som den själv är.

Och det finns inga som är så rasistiska som hundfanatikern, den dömer ut raser och färger. Och för att inte tala om att man råka nämna ordet blandras. Där har dom synpunkter om dess existens, värre än i Tyskland runt 30-40-talet!

Jag hade en bekant som levde för sina hundar, och detta till trots hade den person en komplett familj, med vad allt det innebär. Men den visste man inget om.
Däremot visste man exakt vart och när hundarna hade bajsat och inte bajsat.

Den personen kom en gång hålögd och söndergråten. Man befarade det värsta, men det visade sig bara att en av hundarna inte hade kommit bland dom tio bästa under en utställning. Och domaren var som det sas, "totalt jävla inkompetent, och borde inte få syssla med sånt".

Jag spelade med och gav mitt medlidande. Men samtidigt var jag tvungen att fråga hur själva hunden tog det hela?
Jag menar, hur kul kan det vara att bli totalt sågad och utdömd? Man ser ju ständigt på TV hur människor fullkomligt bryter ihop efter sådan kritik.

Till svar fick jag "Men vadå? Han förstår ju inte sånt där, han tyckte ju bara det var roligt att träffa andra hundar, kanske lite för roligt".

Jaha, svarade jag, så vart ligger då problemet???

Och det skulle man ju givetvis inte ha frågat.

En hundfanatiker känns igen, även om den inte har sina hundar med sig. Är ofta klädd i en vindjacka med en stor bild av hunden på ryggen eller har på sin bil klistermärken med hundrasen, gärna följt med en klämmig slogan,
typ "Tax ska ni ha".....Fyndigt värre!

Dessutom brukar dessa förse sina bilar med klistermärket "Hund i bil", och uppmanar oss övriga bilister att ge dom mer hänsyn i trafiken.
Och det gör vi ju såklart, för vem skulle vilja vara med om en olycka där det finns hundar inblandade?
Med människor är det ju självklart en helt annan sak, vem bryr sig om dom? Dom kan ju ändå aldrig bli "Best in show".

Ni flesta har säker träffat dessa "hund fans" nångång. Dom finns på eran arbetsplats, umgängeskrets eller kanske i släkten. Och vad ni än gör, nämn aldrig Laika.

Och med dessa små rader om människans bäste vän blir jag säkert av med minst tre-fyra läsare bara sådär!

Generationsskifte

Som förälder har man varit sina barns stora förebild. Man har varit den där figuren som hela tiden hade alla svar på allt.

Men ju äldre dom blir, ju mer suddas det ut.

För i dag är det ju inte helt självklart att man kan svara på frågorna längre. Och vad jag själv minns från min barndom och min pappa, så var han en gubbe som kom någonstans i från ljusår bort i vissa frågor. Han var inte alls med i matchen.

Och där håller jag på att hamna i dag!

Min äldsta son sitter framför datorn och frågar mig, Hur stavas Nickelodeon eller Bionicle Takanuva?
När dom var yngre kunde man genom en enkel undanmanöver finta bort dom i svåra lägen, typ "men titta här vad pappa har i fickan, en karamel!".
I dag tar dom karamelen, och väntar fortfarande på svaret.

"Nå, hur stavas det då? Eller läste inte du engelska i skolan?"

Jo, det gjorde jag, och så drar man till med nåt i stil med. "Men det kan stavas på så många sätt. Det är ett jäkla lurigt ord det där ska ni veta!"

Allt var så mycket enklare när dom var små, och i synnerhet när man själv ställde både frågorna och svaren. "Var är lampan? Där är lampan!".
Men den tiden är sedan länge förbi.

Och på nåt sätt tror dom fortfarande att man är killen som kan allt. "Pappa kan du komma och hjälpa mig med ett spel? Jag har försökt besegra Chromaggus, men det går lixom inte"

Och man försöker. "Hmm, visst kan jag det, inga problem!". Och man sätter sig ner och fattar egentligen ingenting!

"Men hallå pappa, du håller ju spelkontrollen upp och ner ju".

Dessutom har dom tydligen fått en uppfattning om att jag kommer från en tid för mycket länge sedan. Själv tycker ju jag då att 70 och 80-talet är ju alldes runt knuten. Och så mycket har väl inte hänt sen dess? Eller?

En morgon satt vi och kollade på Emil i Lönneberga. När min yngste son frågar mig helt utan skam i kroppen. "Var det så när du var liten"???

Men förhelvete, Emil ska ju föreställa att det utspelade sig strax efter medeltiden. Vad fan tror dom om en?

Att jag som barn satt i en snickarbod och lekte med mig själv och mina enda vänner var en gris och dräng?

Nej, det fanns både TV-spel och datorer då. Men på min tid, var inte allt så satans svårt. Vi hade Pacman och Donky Kong. Och man fattade rätt snabbt vad det gick ut på.

Höst!

Hösten är här!

Och det betyder att det är mörkt, regnigt och kallt. Och ingenting annat!

Och den som säger att "hösten är såå vacker", den har heller ingen verklighetsuppfattning.
För ingenting blir vackert på hösten. Allt blir bara grått, fult och skitigt.

Visst kan väl hösten bjuda på några vackra dagar, som kan se fina ut på bild. Men dom är å andra sidan ganska lätträknade.
Och det gör ju å andra sidan ett vulkanutbrott oxå. Men det är ju ändå nåt man klarar sig mer än gärna utan.

Så jag börjar ana, att dessa positiva hösttänkare, egentligen bara intalar sig att det är vackert, fast dom i själva verket tycker nåt helt annat.
Ungefär som när man går till tandläkaren, "det är inte farligt, det kommer inte göra ont".
Fast man vet klart och tydligt att det kommer göra satans så ont både i mun och i plånbok. Men det hjälper en för stunden att uthärda smärtan, genom positivt tänkande.

För vilka klychor dom använder sen om hösten, och försöker romantisera hela årstiden. Och det är alltid dom samma dessutom.
"Hösten är så vacker, man kan plocka svamp och så kan man krypa upp i soffan och tända ljus"

Hmm, det är två argument för hösten, men det finns ju fler än 1000 argument emot den i stället.
Personligen tycker jag att svamp är äckligt, det är en form av levande organism som kan både vara giftig och onyttig, nåt man verkligen inte vill ha i sitt badrum.

Och ljus kan väl tändas lite när som helst på året? Själv föredrar jag då myggljus i stället.

Och på morgonen när man åker till jobbet är det svinkallt, så då får man ta på sig varma kläder. Men på eftermiddagen när man ska hem, så har det blivit sensommarvärme.
Vilket resulterar i att man på jobbet har en jävla massa kläder, men hemma finns det inte ett enda värmande plagg kvar.

Så där står man efter en vecka och skrapar bilen i t-shirt som en annan fåne och håller på att frysa ihjäl på kuppen.

Så nej, det är dags att slå hål på myten om att hösten är nåt att ha. Det finns ingenting positivt med den årstiden alls.

Och om man någongång ska utse det smartaste djuret i våran natur, så måste det väl ändå vara björnen helt utan konkurens.

Han väljer att sova bort dom mest bedrövliga årstiderna. Dessutom vaknar han smal och smärt till nästa badsäsong! Mycket smart djur det där.

Finlandsbåt.

Alla har väl åkt Finlandsbåt någon gång. Och dom flesta har ju gjort det för det stora nöjets skull, och inte för att man direkt ska transportera sig själv till Finland!

Och det är själva kryssningen som jag ska ta upp i denna Blogg.

För under en kryssning på östersjön, så är det helt legalt för en normal svensk att freaka ut totalt under 24 timmar. För här gäller inte längre några som helst regler på vett och etikett.
Utan man får i princip göra precis vad man vill.

För vart någon annanstans i världen får en normal, vuxen medborgare dricka sprit till frukosten, sjunga falsksång inför en internationell publik eller hoppa i säng med vem som helst.
Och detta helt utan att ha någon som helst skam i kroppen.
Men på en Finlandsbåt är allt tillåtet!

Redan när man kliver ombord på denna kryssning, och har etablerat sig i hytten. Så kommer ett meddelande i högtalarna.

(OBS! Läses på finlandssvenska)
" Mina Damer och Herrar, välkomna ombord på denna kryssning till Åbo".
Och sen kommer samma meddelande fast på Finska.
Men då är det helt plötsligen 4 minuter långt???
Och man undrar blixtsnabbt, vafan är det för information dom får, som inte vi får? Är det var nycklarna till livbåtarna finns eller om man uppger en kod i baren så erhålls 50 % rabatt på all kröken?

Och så fort båten lämnat kajen, börjar festen. För en oskriven regel säger att man bör ju ogärna vara nykter när båten passerar Nacka Strand.
Och dessutom gäller det att disponera sina 24 timmar under total frihet maximalt.

Så kön till baren är redan full 5 minuter efter avgång, här står man otåligt och väntar på att jalusin till baren ska åka upp. "Hallå! Öka lite, klockan går!"

Dom mest rutinerade kryssarna, har ju självklart sett till att grundat ordentligt innan, så man slipper detta glapp på 15 minuter.

För vilken båt eller destination på Östersjön du än väljer, så är konceptet hela tiden detsamma.
I bland så väljer rederierna nån form av temaresa. Typ Italienska veckor eller Rockkryssningar. Fast det betyder inget mer än att man slängt fram några pizzaslajsar och Prosciottoskinka på buffébordet. Och att man i taxfree shoppen rear ut billigt Italiensk lantvin.

Eller så har man lyckats hitta ett avdankat Rockband som hade sina glansdagar för flera deciener sedan. Förvisso med endast en medlem från originaluppsättningen kvar, typ basisten.
Men vadå? Här ska det ändå rockas järnet, Come on, Rock the boat!

Sen är det party på Östersjön, man kräks på heltäckningsmattor, dricker öl ur plastmuggar, somnar i fel hytt och vaknar upp med inte helt rätt sällskap.
Ja, stämningen är konstant på topp!

Men när båten åter passerar Nacka Strand, där förnuftet lämnade dig på utresan blir du på hemresan påmind av ditt dåliga samvete.
Men det fina med att vara på en Finlandsbåt just då, är att du bara kan gå ner till taxfree shopen och handla lilla fruns favorit parfym eller gubbens älskling whiskey och godis till barnen, så kan du komma hem igen med gott samvete.

Så känner man för att verkligen släppa loss och tappa kontrollen totalt någongång, så är en kryssning ett bra alternativ. För det som händer på en Finlandsbåt, bör nog oxå stanna på på båten.

Så välkommen ombord!

Eller som finnen själv skulle sagt det.

Tervetuloa viihtymään!

Täällä minä vain kirjoitti nippu paskaa blogiin josta olen käännetty suomeksi, ja se tarkoittaa oikeastaan mitään..............

Tankevurpa.

I bland gör man en tankevurpa, man tänkte fel eller så.
Oftast brukar ju det inte bli nån större katastrof. Mest ett irritationsmoment för en själv.

Jag kan med lätthet säga, att varje gång jag ska göra tacos gör jag samma tankevurpa.
Jag tänker på allt annat gott man kan stoppa i skalen , att jag glömmer i 9 fall av 10 köpa köttfärsen.

Men sen finns det tankevurpor som nån annan är ansvarig för, men som vi oskyldiga får lida för. Och man undrar "hur fan tänkte dom nu"?

Jag tänkte ta ett par exempel.

För ett antal år sedan bestämde SL att byta ut alla busshållplatser, till busskurer i glas. Glas var nåt man gick i från på -70 talet för att ungdomarna slog sönder dom. Men vid ett brainstormingmöte återkläcktes denna briljanta idé igen.
Vi sätter upp busskurer i glas!
Eller hur? Jag menar det har ju gått minst en generation ungdomar sen sist.
Så varför skulle den nya generationen slå sönder dom, come on?

Och det gick ju sådär som alla vet!

I en intervju med någon ansvarig för busskurerna, så svarar han på frågan om det inte kostar SL en massa pengar att ständigt reparera dom?
"Nej, det kostar inte SL en krona, våra reklamintäkter täcker det".

Vänta lite! Här står den ansvarige och får ytterliggare en tankevurpa på bästa sändningstid.

Så han menar att SL behöver inga pengar, utan går man bara jämt ut så är dom nöjda?
Vore det inte bättre att satsa på andra kurer och ta pengarna från reklamintäkterna och se till att busskorten blev lite billigare eller att SL överhuvudtaget började fungera?

En annan tankevurpa av hög dignetet är askopparna utanför entrér.

"Dom tar vi bort! För då kommer inte rökarna kunna fimpa, och då kommer dom per automatik sluta. Smart! Så gör vi!"

Men rökare bryr sig föga om dom smutsar ner sina egna lungor, så varför skulle dom bry sig om en fimp på marken?
Så idag får man först vada i en askopp innan man kliver in i entrén.

Så vad blir nästa tankevurpa på beslutsfattarnivå?
"Vi stänger alla fängelser, då kan ju inte skurkarna sona sina brott, och då kommer kriminaliteten avta!" Eller?

Utanför där vi bor har vi en busshållplats som ständigt är sönderslagen. Min äldsta son sa i helgen. "Men fattar dom inte att det inte funkar att ha glas här"?

Vad svarar man på det?
Men lillevän, du är 8 år och du fattar inte sånt här! Vänta till du blir vuxen, får rösträtt och kan ta dina egna beslut innan du utalar dig i såna här svåra frågor. Det här är mer invecklat än man tror.

Eller är de det?

Norrland!

Jag tänker slå ett slag för ett helt folkslag. Nämligen norrlänningen!

Det kanske inte är nödvändigtvis så att norrlänningen alltid är den kvickaste.
Men finessen med norrlänningen är att han sitter liksom aldrig fast.

Om man ser rent geografiskt, så börjar norrland strax innan Gävle!
Med andra ord så är det ett rätt stort område vi pratar om.
Men väldigt, väldigt glesbefolkat.

Det kan ju ha med det jag sa inledningsvis, att norrlänningen inte alltid är det kvickaste. Vad vet jag?

I mitt jobb som säljare, möter jag olika typer från Sveriges alla hörn.
Mest då per telefon. Men att göra en affär med en norrlänning är alltid ett sant nöje.

Vårat försäljningskontor är beläget i södra stockholm, och fler än en gång har man haft kontakt med någon kund från typ Solna, Bromma eller Täby som tycker att vi inte uppfyller kundernas krav på service, eftersom vi inte har ett kontor på norra sidan. Ja, rent förjävla dålig service.

Men härom dagen pratade jag med en kille från Nordmaling. Och i stället för att föra samtalet vidare per telefon, så säger han helt sonika. "De e väl nästan bättre att jag far ner till Schtockholm så vi kan träffs he ställe"!

Men vadå, killen sitter liksom inte fast. Vafan är 100 mil för en norrlänning?

Och ordet fara, det finns bara i norrland. Och det måste betyda nånting i stil med "att åka mer än 10 mil". För det gör norrlänningen hela tiden, vart han än ska.

Jag satt med en annan kund från Boden som fick ett beställningsavtal som han skulle skriva ut och fylla i. Tyvärr hade gubben ingen skrivare. Men det var inga problem, för han kunde fara till mågen i Umeå och fixa det. "Han är liksom hemma på det där med elektroniken".

För en norrlänningen ser heller inte avståndet som något problem.

Vi kan ta ytterliggare ett exempel:

Jag var på nöjesresa under midsommarhelgen till norrland. Och hade redan innan bestämt att jag tänkte besöka en eventuellt blivande kund.
Sagt och gjort, försökte jag ställa in min GPS på angivet mål. Men GPS:en var liksom inte kalibrerad för norrlands inland. Så det blev till att fråga efter byn längst vägen. Och det var heller inga problem.

Ryktet hade spridit sig i den lilla norrländska byn att "fönstergubben" skulle komma hit. Även att jag med lätthet skulle dra ner snittåldern med en sådär 40 år, fick jag namnet "gubben".

Jag mötes av ett äldre par, och vi satte oss ner och drack kaffe och åt mandelkubb. Mina produkter som jag skulle sälja nämdes det inte ett smack om. Utan jag lyssnade i stället till hissnande jakthistorier och om vart björnen hade skymtats i för fjol.
Och när sista mandelkubben var uppäten sa han "jaha du, ska vi till å skriva kontrakt då?".

Nån nyfiken granne som hade hört att "fönstergubben" från stockholm var på besök, kom förbi. Först en aningens misstänksam, men sen efter att jag försäkrat att min avsikt inte var att köpa upp byn och ödelägga den genom att bygga ett vattenkraftsverk här, så slappna även han av.

Kontrakt skrevs, och inte en spänn prutades. Däremot fick jag stå modell för hustruns fotografering tillsammans med hundarna. Det var en stor dag i byn.

I dag får jag löpande ordrar från samma by. Jag har likt Christofer Columbus upptäckt en del av den okända världen. Och jag har gett dom mitt förtroende, och får ständigt nya kunder från orten genom rekomendationer. Likt en sekt, är jag ledaren som styr deras fönsterbyten.

Nu som först börjar jag förstå hur Lars Levi Læstadius kunde få med sig och frälsa sitt folk där uppe i Norrland.

I´m Back!

Sådär ja, då var man tillbaka!

"Oj, jäklar vilken lång semester han har haft då" tänker ni.
Japp, från Bloggandet ja, men fan inte från arbetslivet.


För jag är nämligen en person som har blivit fråntagen förmånen att få ta semester.

Och det är helt sant!

Och det beror inte på att jag är någon arbetsnarkoman eller så, utan för att jag har nämligen lyckats med konststycket att få "sparken" tre påskar i rad.
Har det inte berott på att firman ska flytta till Tyskland, så tycker nästa arbetsgivare att ett gipsat ben inte lämpar sig på den här arbetsplatsen.

Och tradionen höll i sig även i år!

Man öppnar det lilla påskägget, och visst!
Där ligger avskedsansökan ihop med en fet slutlön som vanligt.
För ska man bli arbetslös, så är det väldigt dumt att bli det på våren.
För då har man lyckats jobba ihop 5 veckors semester, som man sällan får ta med sig till nästa arbetsgivare.
Men i år lyckades man tjata till sig två dagars semester hos den nya arbetsgivaren!

Och vad gör man under två dagars semester då?

Det normala borde vara att ta tältet och campa i dungen bakom huset där vi bor. Nära, bekvämt och billigt!
Men icke, jag vill som alla andra Svenssons, ge mig ut på Europavägarna och gnugga asfalt.

Så vi bestämmer oss för att besöka vänner som bor alldes för långt bort för att hinna besöka dom under en vanlig helg.
Men nu har vi ju tid, vi har ju två dagars semester att disponera helt fritt.

Sagt och gjort, vi packar ner oss i våran bil och ger oss i väg.
Den stora skillnaden med att "speed semestra" mot tradionell semester är att allt måste hålla tidsplanen minutiös. Och det finns absolut ingen tid för övriga utsvävningar.

Efter att snabbt överslag, så inser man att om barnen kissar precis innan avfärd, så borde vi klara oss hela vägen upp till Hudiksvall innan nästa kisspaus. Vätska under färden ges bara i undantagsfall när barnen likt en labrador i solsken börjar flämta.

"Speed semester" kan liknas med att åka på charter med en JAS 39 Gripen, det är inte alltid så bekvämt, men det går fan så fort.

Men väl ute på E4:an stöter man ständigt på patrull!
Husvagnspacket, Tyskarna som passar på att njuta av utsikten i lugn takt samt bondläppen som promt ska köra med sin traktor på E4:an, gärna med ett fem meter brett tröskverk hängandes baktill.

Husvagnspacket är en kvarleva från -60 talet. Man ska alltså i karavan köra sina husvagnsekipage på väg mot nya järva mål. Och för att man inte ska tappa bort varandra, så ligger man så tätt som det bara går. Och ingen ska någonsin kunna komma och köra om och lyckas bryta kopplet av husvagnsresande vänner.

För det vore ju ren en katastrof i fall man lyckades tappa Familjen Andersson ur sikte.
-Åhh nej!!! Anderssonarna är borta. Och vi kommer säkert inte återfinna dom förrän industrisemestern lagts sig".
Ja, kanske på -60 talet var det så, men fan inte i dessa kommunikations tider .

Men allt löser sig, knepet ligger i att man får skohorna sig fram i trafiken och sikta på dom dyraste bilarna och dessutom lita fullt ut att man inte möter en jämnlike i mötande trafik.

För gör man det, är man snabbt framme, "såg ni barn, vilken jävla idiot, herregud att såna får ha körkort!"

Och väl framme, så börjar semestern!
Man ska med andra ord gå ner på sparlåga och bara njuta av ledigheten.
Men i samma ögonblick man har stannat och dragit åt handbromsen, så har man i princip förbrukat halva semestern.

Men först ska här hinnas med att besöka äventyrsbad, avnjuta grillkvällar, fira barnkalas, sola och bada vid havet samt att sitta på någon camping och bara kolla in husvagnspacket och njuta av en glass.

Och det hann vi, innan det var dags för att göra om resan i omvänd ordning.
Hemresan bjöd dock på en felkalkylering, och ett baksäte blötare.

Men vad fan, vi var på semster och vi hann med allt vi skulle. Och barn har lite taskig tidsuppfattning, så dom minns bara semestern med glädje!

Och ett stort tack till Polisen som genom sin frånvaro gjorde det möjligt för oss att genomföra denna semestertripp.

Vårkänslor.

Jag har en granne som är överkåt!

Nej, nej detta är inget snuskblogg för er som hoppades på mina inledningsord.

För det är knappast så att jag bor granne med John Holmes eller Tito Beltran.

Nej till saken hör att jag sover med öppet fönster på nättarna, och så här lagom till våren kan det vara mysigt att höra nån fågel kvittra när solen börja gå upp. Man fattar att nu är det vår!
Hmm, annars skulle jag väl inte sova med fönstret öppet?

Men utanför mitt sovrumsfönster, sitter en överkåt koltrast och kvittra på sitt alldes egna språk. Varje natt. Det är lixom hans träd kan man säga.

Men sånt är ju jättemysigt tänker säkert ni.

Men sånt är inte mysigt alls säger jag. För den här pippin drar i gång strax efter midnatt, ungefär när man själv har somnat. Sen kör han sin repertoar natten i genom.

Jag är ju ingen beteendevetare på fåglar, och heller ingen ornitolog. Men nåt säger mig att allt står inte helt rätt till för den här pippin!

Come on, det är totalt bäcksvart ute på natten, fågeln är ju dessutom kolsvart!
Även om han nu skulle lyckas väcka en honas gunst, så skulle hon ändå inte se vart han finns någonstans.

Fast även fåglar kanske hänger på trenden och kör "dating in the dark".

Men hur som helst, runt fem tonar han ner. Och vad skönt för Jens att kunna slumra till en stund då? Nej, för då sätter nästa gäng i gång. Måsarna!

Dom drar in från havet och häckar på våra hustak. Och alla vet ju hur måsar är, om en börjar skrika så skriker snart alla måsar. Så där ligger man i sängen och har en känsla av att befinna sig på en fisketrållare i nordsjön.

Sen är det ingen idé att somna om, för när måsarna tystnat så sätter tanten ovanför mig på ekot i P1 på full volym.

Så om jag verkar trött denna vår, så beror det på en kolstrast, ett gäng måsar och en gammal skata som gör min sömn lite sur just nu.

Släktträff.

Jag skulle och varit och träffat hela tjocka släkten i påsk, nu blev det tyvärr inte så. Men min tjocka släkt består av en bror. Och självklart hans två underbara barn.

Och nu skrev inte jag att min bror är tjock, det var mer ett utryck.

Att ha en liten släkt behöver inte betyda negativa saker, nej, nej tvärtom. Man kommer lättare ihåg sina släktingars födelsedagar, 20:e maj är ett heligt datum.
Och vill man släktforska är det bara att gå in på Facebook och syna av brorsans status.

Och skulle vi vilja trumma ihop hela släkten och gå på restaurang, så behöver vi inte ens boka bord. Dessutom så äter 4 av 6 släktingar barnportioner, så det behöver inte bli speciellt dyrt heller.

Sen kanske man inte kan vänta sig ett fett arv. Men det är saker man får stå ut med.

Hur som helst, det är alltid lika kul att träffa släktens åldersman.

Alltså brorsan Kjell!

Nu blir det inte att vi ses speciellt ofta, för att Kjelle har "råkat" hamnat i dom djupa skogarna utanför Hedemora. Och varför han hamna där behöver vi väl inte gå in på, men jag har för mig att han har "råkat" hamnat på andra orter vid tidigare tillfällen, som tex Malmö och Tumba av just samma anledning.

Så vad är det man säger? Man kan aldrig lära en gammal hund att sitta.

Men när jag träffar bror, så inser jag snabbt att jag är inte ensam om att ha en skittråkig, omogen humor. Han är precis likadan.
Så man kan snabbt inse att nivån på våra skämt, ligger en bra bit lägre än där Titanic befinner sig i dag.

Vi är sådär dryga och vitsiga som bara vi kan vara. Och det går ju bra, när vi träffas på tu man hand, men i ett större sällskap kan det bli lite påfrestande, har vi hört nångång, kanske, eventuellt, typ... :-)

Men som sagt, det är alltid lika kul att träffa bror.
Fast i bland undrar man hur det kunde bli så kul att se honom igen???

För att andra saker man avskydde under sin barndom har man i dag tagit ett kraftigt avstånd i från.
Som typ leverbiff, blöta lovikavantar eller att slicka på lyktstolpar på vintern.

För det var ju knappast så att jag och Kjelle hade någon vidare vänskaplig relation under våran uppväxt. Så fort vi fick en chans så skulle vi sopa på varandra, eller att göra livet allmänt surt.
Båda såg varandra som "pain in the ass" upphöjt till 100.

Men hur som helst, så är det tack och lov inte i dag. Eventuellt kan ju detta kanske ha någonting med mognad att göra, vem vet? Jag är ingen forskare i ämnet.

Och för den som nu myntat uttrycket "släkten är värst", hade definitivt inte samma släkt som jag har.

För mig är det "släkten är bäst"!

Linje 18

Ett sätt att veta att man börjar bli vuxen, är hur man ser på ungdomars språk i dag. Vad är dom säger? Varför kan dom inte prata ren svenska bara?

Eller var och är man bättre själv?

Men för att ta allt från början.

En gång i tiden fanns det ett så kallat "söderslang", det snackades av Anderssonskans Kalle och Biffen och Bananen och andra festliga profiler från Södermalm på 40, 50 och 60-talet.
Men på slutet av -60 talet och början av - 70 talet, var inte Södermalm ett allt för hett ställe att bo på. Arbetarklassen ville ha nått bekvämligare ställe att bo på. Så man satte sig på linje 18 mot Farsta, och längst den sträckan fanns en hel del fräschare bohag att besitta.

Så man kan säga att söderslangen åkte med tunnelbanans linje 18 ut i dom södra förorterna.

Och eftersom jag då är uppväxt i just Farsta, så blev mitt språk därefter. Jag tycker ändå att det språk jag pratar, borde väl alla förstå.

Nuförtiden så arbetar jag som säljare, och jag försöker slipa bort en del ord som, krana, bäckna och tjacka till kunder (översättningar finns längst ner).
Jag måste låta mer professionell i min yrkesroll.

Men hur som helst, så hade vi ungar från södertörn ett eget språk, och det trodde vi var helt helt accepterat då. För vi förstod varandra. Sen att farmor inte förstod ett skvatt, var väl lite hennes fel. Eftersom hon valde att bo i Bromma.

Och språket vi talade, var en trestegs raket från det vanliga språket, först Svenska, sen Söderslang och sen typ Farstatugget.

Jag sa till en tjej härom dagen att jag "dratta på fulen", hon tittade på mig likt en fågelholk och undra vad jag sa, så jag var snabbt tvungen att översätta. Och då väljer jag läge två i språkraketen. Den rena Söderslangen, och förklarar att jag "drog på arslet".
Varför kunde jag inte bara säga på ren svenska att jag halkade och satt mig på min bakdel?

Eller som när jag och min bror träffas, så går han från Dalmål till Farstatugg på mindre än en nanosekund. Fraser som " tja, haru tjacka nya pjuck", blir för han vardagsmat i samma sekund han får syn på mig. Han tuggar på, trots att han valt att isolera sig i dom djupaste skogarna i Dalarna.

Men där jag bor i dag, långt i från Gröna Linjen. Där det bor rätt blandat med folk, och i synnerhet andra generationens invandrare. Så här pratas det ett helt annat språk.
Man skulle kunna säga, att det är del fyra i raketen. En vidare utveckling av Farstatugget.

Och här pratas nu Rinkebysvenskan. Trots att Rinkeby ligger på andra sidan stan. När jag går ner till kiosken, säger alltid killen "tjo mannen" eller "yo len", och hur töntigt låter inte det?

Som när mitt visakort inte funkade häromdagen, fick jag ett "para knas" till svar. Och undrade snabbt vad är det för fel på utrycket "tunnt om smet", vilket på ren svenska betyder, Dålig ekonomi. Varför måste man ändra ett språk vi alla fattar? Så omoget.

Varför ska undomar i dag döpa om polisen till ayna, när det heter bängen?

Ja, som ni fattar så sitter man här och blir smått irriterad över att ungdomar i dag använder ett språk som ingen förstår. Vad var det för fel på språket vi använde?

Likt Grönland som har ett ord för krig, men tusen för snö. Hade vi i Farsta ett ord för föräldrar men tusen ord för att röka hasch. Mecka en braja, klippa en hövding, slå en holk osv, osv.
Så det säger väl inte så lite om vart man prioterarade sitt språk.

Hur som helst, så kommer ungdomar i generationer utveckla sitt språk och det är bara att köpa läget. Vi som är vuxna, kan bara stå och lyssna, men inget förstå. Och samtidigt tycka att det är jävligt omoget.

Men min stora fråga är, varför händer detta bara i Stockholm? Man hör sällan ungdomar i Årjäng, Matfors eller Nybro prata med slang?


Farsta Parlör

Bäckna = Sälja
Krana = Sälja, gärna i genom en förmedlare (en kran)
Tjacka= Köpa
Tjålburk = Stulen bil
Knasa = Åka fast
Urping = Snygg tjej
Libra = Plånbok
Tricken = Tunnelbana
Lejba = Bakdel på en kvinna
Smet = Pengar
Bulle = Taxi, finns även i varianterna svartbulle och springbulle
Magis = Magelugnen, en sjö i Farsta
Boffa = Lukta på dåliga saker
Snorta = Sniffa i sig dåliga saker
Remma = Springa
Gidder = Bekymmer
Dunka = Idka sex
Håla = Samma som ovan
Vigga = Låna/Låna ut
Tecket = Texaco mack som låg i Farsta
Kvicken = Kvickentorpsskolan
Pjuck = Skor

Den gode, den onde, den fule.

Jag hamnade på arbetsförmedlingen nyligen. Jag blev arbetslös en kortare tid av tekniska skäl. Det var lixom aldrig någon fara.
Utan det finns en del arbeten som inte passar så bra in på vissa årstider. Som tex solstolsuthyrare på vintern, liftskötare på sommaren eller som politiker året runt.

Fast jag jobbar då inte med nåt av dessa, detta var bara exempel för er som inte förstod. Lite som "klartext i P4".

Men hur som helst, hamnade jag uppe på arbetsförmedligen (kommer att kalla den AF i fortsättningen). Och på AF blir man kallad på möten man måste gå på annars dras A-kassan in. Och jag var där, men ändå inte i samma syfte som alla andra. Eftersom jag visste att jag skulle få tillbaka mitt jobb så fort snön och tjälen försvunnit, så jag var bara där och vände, men fick en insyn i hur arbetslösa tas emot.

På första mötet, "Välkommen som arbetslös, allmän information".
Får vi Leif som handledare. Leif är en genomsnäll kille i 40 års åldern, som ogärna kallas för Leffe. Han är helt enkelt en plyschkille, en kille man inget annat kan än att tycka om, dessutotm en kille man ogärna har med sig om det blir trubbel på krogen.
Nu förstår ni säkert vem Leif är...

Han inleder med att förklara tydligt att man är ingen sämre människa bara för att man står utan arbete.

Själv hamnade jag tätt brevid en man i 50 års åldern, som var allt utom fräsch, dessutom luktade han inte allt för gott. Och som toppen på allt hade han ordentliga ticks och en lättare form av tourettes syndrom. Och eftersom han var så skicklig i sina plötsliga utfall, så att när övriga mötesdeltagare vänder sig om och undrar, "vad är det som händer, vem är det som låter?" Så satt han och låtsades läsa informationsbladet, och själv satt jag där med en förvånande och häpen min.
Så undra vad andra trodde om mig? Tack för det Mr Tourette.


Men för att gå tillbaka till Leif, så är han en kille man skulle kunna krama om efter mötet, för att han är så snäll, samtidgt skulle man kunna viska i hans öra "Leffe, kan du vigga en femhundring till i morgon?", Och han skulle gå med på det.

Leif förklarar pedagogiskt om saker som "Ni behöver ju självklart inte komma hit och söka jobb, ni kan göra det hemma framför datorn. Fast då föresätter det att ni har internet, annars går det inte. Sen förklarar han ordagrant hur man kommer in på AF:s hemsida. Tre stycken W efter varandra... Ni hajar!
Jag tror att skulle en förskoleklass göra ett studiebesök på detta möte, så skulle dom ha bilden klar för sig vad det innebär att bli arbetslös.


Leif vill inget elakt med det han säger, men han pratar till folket som om dom vore förståndshandikappade eller efterblivna.

Eftersom man är en tänkare av hög grad undrar man hur Leif började jobba på arbetsförmedligen egentligen. Och man hittar svaret ganska snabbt.

Han var säkert utbildad myspedagog, men eftersom det inte fanns några arbeten kvar för honom, så anställde AF honom rätt och slätt.
Exakt så måste det vara! Och min övertygelse växte efter möte två!

Då blev jag kallad till "Välkommen som arbetslös, A-kassan information".
Och här hade man hittat en annan arbetslös handledare som heller aldrig skulle få nått nytt jobb. Rolf!
Rolf är en föredetta mänsklig minröjare inom försvaret, en kille som äter taggtråd till lunch. Rolf däremot vill mer än gärna kalla sig Roffe.

För nu är det helt plötsligt helt annat ljud i skällan, Roffe talar om att sätta dit fuskare, att vara arbetslös är ett heltidsjobb och missar man ett möte så är det "bay, bay med all ersättning.

Ord som "no mercy" och att din fasters begravning inte är ett gilltigt skäl att inte söka jobb är ett faktum. Dessutom säger han att, hittar vi ett jobb åt dig 30 mil bort, "just take it, or leave A-kassan". Folket blir oroliga, det skruvas på sig i stolsraderna.

Roffe har en fast blick, och pekar med hela handen.

Så snabbt känner man att den trygghet som Leif infriat, tar Roffe ut ur en.

Och varför är det så?

Jo, det måste vara av samma anledning som förhörsledare har. En god och en ond ledare. Den goda infriar dig att vara din vän, den onde till att du är ett avskum. Och per automatik ska du bryta ihop och må dåligt över att varför du hamnat här.

Men varför skulle AF göra så tänker ni? Dom finns ju för att hjälpa oss, inte stjälpa oss. Det här måste han förklara tydligare!

Jo, när försäkringskassan, (som oxå är en statligmyndighet) utförsäkrade alla människor, fick AF häcken full. Och nu vill AF ge igen och sänka folk till den nivån att dom lider av psykiskohälsa eller att dom oförmögna att orka söka jobb.
Och på så sätt ge tillbaka på försäkringskassan.

Med andra ord, lite gnabb mellan två statliga myndigheter.

Så jag önskar inte ens min värsta fiende att bli arbetslös, och dessutom lider jag med en halvmiljon svenska medborgare som tvingas att delta i detta varje dag.

Jag har tagit mitt straff!

Alldes nyligen satt jag i min bil och skulle köra ut på den stora motorvägen, och alla som kör bil vet att det finns något som heter accelerationssträcka. För er som inte vet vad det är, så är det en fil som gör att man ska hinna komma upp i samma hastighet som bilarna på motorvägen. För att förhindra inbromsningar, man vill ha ett jämt flöde helt enkelt.

Och denna dag var solig, vägarna torra och livet lekte. Så man kan säga att jag "råkade" komma upp i en högre hastighet än bilarna på motorvägen.

För i samma ögonblick som jag ska byta fil ut på motorvägen, tittar jag snabbt i backspegeln och inser att jag har en polisbil bakom mig.
Men ingen fara på taket här, jag slår bara ner på farten och filbytet är ett faktum.

Polisbilen ligger tryggt bakom mig och vi kör vidare en bra stund.

Men så, som en blixt från en klar himmel, tänds blåljusen och polisbilen vill att jag ska svänga in till höger.
Hmm, vad har jag nu gjort för fel? Tankarna rullar i mitt huvud.
Men kommer snabbt fram till att allt är i sin ordning.
Bältet var ju på, jag höll hastigheten och jag är ingen svart man i amerikanska södern. Så lite fundersam blir man på vad man har gjort.

Ut kliver två poliser, vi kan kalla dom för Kling och Klang, eftersom jag är osäker på deras riktiga namn. Med raska steg går dom fram till mig och min bil, ber om att få se mitt körkort.

Och sen tystnar det!

Poliser är lite som när en programledare ska säga vilka som kom till final i typ Idol eller Let´s Dance. Man ska få svettas och bita på naglarna en stund, innan finalisterna och i mitt fall lagbrottet presenteras. Sekunder känns som timmar.

Men tillslut kommer domen! "Du har en smutsig bil, du bör tvätta den" Säger Klang.
Allright tänker jag, ja många nya grupper har ju startas inom polisen, som typ "Tunnelbanepolisen", "supporterpolisen" och nu senast "hygienpolisen" då, om jag fatta galoppen rätt, eller???

I samma ögonblick undrar man vart straffskalan ligger för en smutsig bil?

Men här är dom rätt flexibla, för Kling sänker mitt straff radikalt, ungefär som från livstid på Kumla till en månad på öppen anstalt. Han säger, du behöver ju inte tvätta hela bilen, men åtminstone den bakre nummerplåten.

Puh! Själv lovar man att det ska göras så fort som det bara är möjligt, det kan dom skriva upp. Här kom man lindrigt undan, trodde jag.

Men så återgår Klang till en annan ton, och man har tydligen inte bara begått ett lagvidrigt brott här. Nej,nej!

"Det gick rätt fort när du körde ut på motorvägen, kan du förklara det?"

Och vad ska man säga? Jag är ingen expert på bilar. Vad är det han vill ha en förklaring på?

Någonting i stil med, "Jo kära konstapeln det ska jag förklara för dig, Vid högt tryck är verkningsgraden högre, eftersom motorns effekt regleras via strypning av insugningen. Verkningsgraden beror bland annat på kompressionsförhållandet........"

Men eftersom jag inte är Bosse Bildoktorn har jag ingen lust att förklara varför bilar ökar hastigheten vid gaspådrag.

Så jag svarar enkelt, jag vet faktiskt inte.

Klang ger mig tillbaka mitt körkort, med en barsk uppmaning att ta det lite lugnare i fortsättningen och att hålla efter nummerplåten lite bättre.

Så eftersom jag är en rättvisansman, som vill göra rätt för mig, så jag tvättade min nummerplåt (bildbevis ovan). Och för mig känns det skönt att jag sonat mitt brott efter att levt på andra sidan lagen ett tag. Jag är i eftermiddag en fri man!

Dessutom är jag väldigt stolt över att betala skattepengar till att just polisen lägger sådana stora resurser att få bukt med såna här grova brott.

Och samtidigt läser man i tidningarna att "Mats Alm kan släppas fri, polisen har inte tillräckligt med bevis"! Nej, tacka fan för det. Han var väl smartare än så, och såg till att han hade en ren nummerplåt innan han dräpte sin fru!

Slutet på en resa & början på en ny!

I dag, om exakt två månader fyller jag 40 år!

Jaha, tänker ni. Ska han försöka promota sin egen födelsedag här eller?

Nej, nej den lär komma oavsett om jag vill det eller inte! Jag vill bara förmedla en känsla om hur det är att inse att sina dagar som ungdom för alltid är över.

För er som inte förstår kan jag ge er en lite vink om vad det handlar om.

Tänk er att man är på en riktigt bra konsert, och man jublar och visslar ber och bönar om att artisten ska komma tillbaka upp på scenen och bara köra lite, lite till, man vill verkligen inte att det redan ska vara över.
Men likförbannat så tänds ljusen och ridån går igen.Och man på riktigt inser att nu är det fan över. Och allt man kan göra nu är att plocka med sig dom bra minnena hem, och leva vidare på dom.

Ja, typ den känslan är det. (Fast det är klart, än är jag bara i extranumret av konserten, det är ju dock två månader kvar.)

För jag ska bli stor nu. Japp, nu ska jag bli vuxen på allvar.

Det är som att man tilldöms en ålder man egentligen inte vill ha. Allt annat brukar man ju kunna ändra på med lite statlig hjälp.
Exempel: Man har fått ett namn som man inte gillar så skarpt så kan man byta ut det. Ja tom med könet kan man byta om man inte vill ha det eller om man vill ha ett. Ja, ni fattar. Men inte åldern!

Inte nog med att 40 år låter jättegammalt, man förväntas leva upp till den siffran oxå!
För att dämpa min åldersångest har jag börjat ställa andra produkter i relation till hur gammal jag själv är. Mest för att jag själv försöker intala mig att jag fortfarande är fräsch för min ålder.

Satt med en liter mjölk häromdagen, och såg "bäst före 2010-03-15", och tänkte, "tänk om det hade stått "bäst före 1970-03-15". Oj vad gammal och äcklig den skulle varit! Men det är i allafall inte jag, fast vi är jämnåriga.

Eller när jag såg en rostig Volvo Amazon från 1970, och tänkte vilket lik, undra om den fortfarande startar, men det gör jag, och det är för att jag är fortfarande är ung.

Ni förstår, man ställer sig i relation till saker som har en betydligt lägre livslängd. För att rädda sitt egna skinn.

Jag kom ihåg när min morsa fyllde 40 år, man tyckte tanten blev lastgammal! Oj, vad jag skulle skämmas om hon var tvungen att följa med på föräldramöten i skolan. "titta på Jesses gamla mamma, shit vad gammalt", var man rädd för att polarna skulle ha sagt. Sen att deras morsor var lika gamla, var inget man tänkte på då.

Och där är jag själv snart! Bara två månader kvar. Sen per automatik blir man en medelålders man, och hur hett låter inte det?

"Hello sexygirl, I´m Jesse. But in Sweden they call me medelålders man"
Den raggningsrepliken går åt helvete fet bort.

Jag ska i väg och åka skidor i morgon. Och ska jag passa på att testa och åka snowboard måste jag göra det nu, för jag är ju fortfarande i 30 års åldern.
Eller om jag en sista gång vill stå på bordet på afterskin och headbanga i takt till musiken går det oxå bra, för sånt får man göra när man är i 30 års åldern.
Men nästa år är det försent.
En oskriven lag säger att 40 åringen blir bara patetisk och pinsam när han försöker sig på något som har med ungdomar att göra.

För övergången mellan 40 och 50 år kan ju inte vara någon big deal, för då har man ju haft 10 år på sig att vänja sig att vara vuxen, och man blir egentligen bara lite mer vuxnare.

Så vi får väl se, om man vaknar upp en lördag om två månader klockan halvsex och kan inte somna om.
Går upp och sätter på "ring så spelar vi" och sen löser "melodikrysset", för sånt gör folk över 40 år.

65 +

Denna blogg kommer att beröra ett hel generation.

Och ni som har en gammal kär morfar eller kanske en mamma i pensionsåldern bör sluta läsa min blogg här och nu!

Men på nåt sätt känns det känns som om det skulle kunna bli en politisk fråga för min del. Jag vet nämligen inte vilket parti jag kommer rösta på i höst, men den som lagstiftar om detta kommer garanterat få min röst, oavsett om det är feministiskt initiativ eller Sverige demokraterna eller förövrigt vilket parti som helst.
Jo föresten, undantaget är dock Centerpartiet. Sorry Maud!

Men mitt krav är att det gäller ett generellt pensionärsförbud, vardagar mellan 11-13. Inget stort krav, men ändå skulle det underlätta för oss "lunchuträttare" betydligt.

Aha, tänker ni, vi har med en åldersrasist att göra!

Nejdå, det handlar bara om att få en infrastruktur att fungera.

Alla vi som har ett arbete, och kanske en massa saker att göra på sin fritid vet att i bland måste man uträtta saker på lunchen. Då har vi 60 minuter +/- fritt att disponera våran tid. Och i dag behöver vi inte, tack och lov inte besöka banken lika ofta som för 10 år sedan, men det händer ändå att vi måste ta oss dit. Någon gång mellan 10-15!

Hur som helst, när man slänger sig i bilen och ska uträtta en massa saker på lunchen vill man ha fri väg, allt ska funka enligt plan "tjoff poff". Vilket betyder att saker ska gå enligt planen man har, och dessutom smärtfritt.

Men redan när man svänger ut på den stora vägen, hamnar man bakom en Volvo 240 DL från 1982!

Och vad spelar det för roll tänker ni?

Jo, en Volvo 240 DL från -82 körs bara av tre katogrier människor.

1. Entusiasten, nån pervers typ som har en dragning till svensk industrihistoria.
2. Pundaren, har inte råd med något bättre, behöver bara en bil som funkar.
3. Pensionären, han som fick köpa ut sin sista tjänstebil.

Så vilket alternativ hamnade jag bakom tror ni???
Jo, bakom alternativ 3, helt rätt!

Vägen upp till centrum, kantas av ett hot för min tidsplan och försök till vansiga omkörningar, likt personen i katogori 2 uppstår.
Men för pensionären är det inte bråttom.
Nej, nej här finns all tid i världen. Dessutom är människan helt ovetande om att världen håller på att falla p.g.a honom, eller att det sitter en kille i bilen bakom honom och fullkomligt hyperventilerar!

Så när Volvon från 1982 blinkar höger, för att svänga in mot köpcentrat, så väljer jag att ta nästa parkering och tänker minsann genskjuta honom. För här ska uträttas ärende, dock 20 minuter senare.

Väl när jag kommer upp till på Banken inser jag att det mesta är grått och luktar malkulor! För här står en hel rad med pantertanter och gamla polare till Hjalmar Branting och ska göra bankärenden. Och alla vet vad det brukar innebära.
När nummer 223 plingar till, vaknar den som hade nummer 176 och sen är kommersen i gång. "Vi tar bara han före dig, han missade visst sitt nummer".
För bankpersonalen är väldigt tillmötesgående. Och det är dom, för att det finns ännu ingen lag hur dom ska handla med störande element förutom rånare.

Men, så gjorde jag mitt ärende klart och skulle "bara" dyka in i Telia butiken.
(12 minuter kvar av lunchen!)

Och då står han där, mannen med Volvo 240! Han har nämligen fått en mobiltelefon av sina barnbarnbarn i julklapp, men den funkar inte enligt honom!!!

Nej tacka fan för det, den har inte någon vridskiva, det går inte att att köra morsealfabetet på den och dessutom stör den ut farbrors hörapparat, och i värsta fall din pacemakern skulle jag sagt som butiksbiträde.

Men, nono. Här står en entusiastisk tjej i 20 års åldern och berättar för farbrorn han hans mobil minsann inte är nån skittelefon, utan att farbror både kan Twittra och och gå in på Facebook med den. Dessutom har den vanliga funktioner som T9 och Blutooth.

Och detta känns lite som att försöka få en gammal hund att lära sig nanoteknik!

Så efter 100 minuter är man tillbaka på jobbet, dessutom har man inte fått något i magen. En halvlattjo kollega hojtar till om något i stil med "långlunch i dag"?

Själv svarar man bitter, butter och med en blodsockernivå strax under noll!

"Nej, men det behövs fan en lagändring här"!

Astrid Lindgren vs Oliver Stone

För ett tag sedan så tog jag med mina små gossebarn på teater. Och vi skulle minsann inte gå och se tummetott, eller nån löjlig 10 minuters föreställning på biblioteket i Haninge.
Nej, nej utan här skulle ses Bröderna Lejonhjärta på Stadsteatern.

Ja, här skulle det varas kulturella. Själv klädde jag mig i en svart parkas, satte på mig en svart skjorta och en halsduk knuten som bara kultureliten har.
Man ville inte se ut som den värsta trashiga förortspappan som man egentligen är.

Hur som helst, ni som minns Bröderna Lejonhjärta, minns säkert att det var den läskigaste av alla alster som Astrid Lindgren gjorde.

Ja, okej. Vissa tycker ju fortfarande att Emils pappas plöstliga vansinnesutbrott tillhör det värre slaget. Och jag är beredd att hålla med. Det kan verkligen inte ha varit lätt att ha borderline på den tiden.

Men, Brödarna Lejonhjärta är i grunden en tragisk historia. Den kantas av sorg, bedrövelse och onda människor. Död åt Tengil förresten!

Så vi bänkade oss på våra platser. Och innan föreställning började, så tittade jag mig nyfiket runt och insåg snabbt att det var väldigt få barn här. Och fanns det något barn, så såg dom ut som typ nåt i stil med Harry Potter.

Var snabbt tvungen att kolla på biljetterna att vi hade hamnat på rätt föreställning, och visst, stämde det. Men denna föreställning var visst från 8 år! Hmm, mina gossar är ju bara 5 & 7 år, men det här ska nog gå bra ändå.

Framför oss, hade vi dessutom fått en överklasskärring av värsta sort. Innan ens föreställningen börjar, vänder hon sig om och tydligt markerar ett "hysch" med ett skryngligt pekfinger framför läpparna för att jag sitter och gräver i en godispåse av papp.

Men så börjar iaf föreställningen! Och tänk er då att Thorsten Flinck har fått fria händer att regisera denna pjäs, kanske har Lars Norén haft ett finger med i spelet och fixat med scenografin. För hela pjäsen är totalt sjuk och skruvad!

Långa stunder är den helt svart och tyst, för att nästa sekund komma ett helt oväntat primalskrik från Norpans sida. Oskar, den yngste tycker att det är skit och väljer att somna, Viktor däremot får panik och blir livrädd. Han vill härifrån, och det är nu!

Men som snäll pappa man är, stoppar man ner handen i gottepåsen och vill ge honom en lugnande karamell. Och Överklasskärringen vänder sig om och "hyschar".

Och som grädde på moset, utbryter en gigantisk eld på scen! Viktor får ännu mer panik, och tänker. -"Helvete, nu börjar stora scenen på Stadsteatern att brinna, rädda det som räddas kan, jag drar"!

I samma ögonblick vaknar Oskar. Och börjar mumla om att han är hungrig, vilket han iof alltid gör när han vaknar. Och nu sitter man riktigt i skiten, för nu vänder sig både överklasskärringen och hennes vännina om och "hyschar" med mord i blicken.

Men som en gåva från gud, är första akten över, och mina barn fullkommligt jublar. Äntligen är skiten över! Vi reser oss upp klär på oss och går hem. Hade en jättestor lust att böja mig fram till överklasskärringen och säga att snart är det "hysch" från din sida och den är för alltid. Men som den goda medborgare man är biter man sig i tungan och går vidare.

Så på pendeltåget hem, undrar man om det inte bara hade varit enklare att hyra Natural born killer tillsammans med barnen, och bara haft en mysig eftermiddag ihop, med godis direkt ur påsen.

Och dessutom helt utan "hyschande tanter".

Varning för ras!

I dag hamnade jag i en märklig kö vid ett rödljus. För trots att det slog om till grönt, så flyttades sig inte bilarna framför mig. Sen blev det rött, och grönt igen. Men kön stod still.

Aha, tänker jag som är mycket smartare än andra bilister, någonting har hänt med bilen som står i polepositon. Dom andra, dvs dom osmarta bilisterna tänker så här. Vi tutar utav bara helvete, så kanske tryckvågorna gör att den biljäveln flyttar sig och vägen blir fri!

Men som den gode samhällsmedborgaren man är, går man ut och tänker hjälpa "bil nummer 1" att putta undan hans bil. Man tänker minsann visa god initiativförmåga, i tron på att någon annan bilist tänker hjälpa till. Och komma till insikt om att "okej, man kan inte tuta bort en bil, utan man måste asså putta bort den, smart kille det där"!

Ni fattar, man ville asså vara lite vardagshjälte. Hmm...

Men i samma ögonblick jag är precis bakom "bil nummer 1", så får den fäste och kan köra i väg, och det innebär att bakomvarande bilar kan köra i väg. Och det i sin tur innebär att min bil står 50 meter bort och nu blockerar all trafik.

Likt ett huvudgata i Marrakech, tutas det förbrilt nu!

Och här finns nu två alternativ att tillgå. Att vara cool, likt Michael Douglas i filmen falling down, och gå fram till första bästa tutare, öppna hans dörr, kasta ut föraren och slita ut hans tuta ur hans bil. För att markera vem det är som bestämmer här.
Eller nästa alternativ, att börja småspringa till bilen, för att inte mer än onödigt dra på sig ytterliggar köer.

Jag väljer det ocoola alternativet.

Helt utan att tänka på varför "bil nummer 1" satt fast börjar jag småspringa emot min bil, vilket resulterar i att jag halkar och slår på arslet i det grönjävligaste.
Så i stället för att bli en vardagshjälte, blev man helt enkelt en pajas med smutsig jacka och blöt i rumpan.

Alcazar!

Jag har två barn, två söner och dessutom är båda pojkar. Dom är 5 & 7 år gamla, och vi kan välja att kalla dom Oskar & Viktor. (Dom heter så, därför blir det så mycket enklare att kalla dom så).

Oskar är den minsta killen, och han går fortfarande på dagis, medans Viktor går i skolan.

Jag är väl som en pappa är i allmänhet, jag hämtar och lämnar mina barn på dagis/skola i när det är mina veckor. Och nyligen var jag och skulle hämta Viktor i skolan.

Och när jag närmare mig skolgården ser jag ett gäng småkillar leka den gamla hederliga leken "herreman på täppan" i en gigantisk snöhög. En lek som går ut på att visa vem som är starkast, och mest slug och lyckas stå längst på toppen, medans hungriga själar vill ta sig upp och ta din position och kasta dig ner från toppen.

Lite som det funkar i verkliga livet!

Hur som helst Då vill man ju som pappa se sin son stå på toppen, och fullkomligt kasta ner sin skolkamrater ner för branten. För att visa vem som är den riktiga "herreman på täppan". Gärna i bar överkropp.
Men det var inte min son som stod på toppen, det var någon annans son. Dessutom verkade det som om min son inte ens deltog i "maktkampen".

Så jag frågade en av småkillarna om var Viktor var? Och han svarade, Han är inne.

Okej tänkte jag, han har gått in för att värma sig, han har säkert stått och kastat ner småkillar ner för högen sen halvtio rasten i bar överkropp, och som den champion han är, har han lämnat över högen för att ge någon annan en ärlig chans att få vara "herreman".

Så jag går in på fritids, och letar efter grabben, men han är inte där. Så jag frågar en fröken om hon har sett min pojk? Javisst, svarar hon. "Han är i utklädningsrummet".

I UTKLÄDNINGSRUMMET??? Tänker jag! Och vad händer då där inne?

Och i samma ögonblick jag öppnar dörren till utklädningsrummet, så inser jag att min son kommer inte ge mig några barnbarn.

Hej pappa! Ropar han glatt, vid sin sida har han två utsmyckade småtjejer.
Vi leker Alcazar, och jag är Andreas!

Som beskyddande pappa tänker man instinktivt! Herregud, finns det ingen vuxen som tar ansvar för barnen här på skolan? Var är skyddsombudet? Det är ju farligt att leka Alcazar, och att vara just Andreas kan vara rent av livsfarligt. Fråga honom själv!

Men eftersom vi har bråttom hem, raffsar vi av honom hans outfit, klär på honom och går mot bilen. På skolgården ser jag att samma kille fortfarande är "herreman på täppan" samtidigt som jag börjar nynna på "Stay the Night" an någon märklig anledning.

Men så inser jag att melodifestivalen är så mycket större än wrestling och tyngdlyfting är, så varför oroa sig? Vill han bli en schlager kille, så ska han få bli en schlager kille.

När rätt blir fel.

Alla människor har ju drömmar och visioner, och det är inget konstigt i det. Men det flesta drömmarna blir ju aldrig uppfyllda.

Satt och tänkte på det i går, att vad hade jag för drömmar för 20 år sedan? Jo, jag hade en dröm om att köpa en svart Toyota Celica, med en Pioneer KEX-900 stereo.
Den skulle klä mig precis. Jag skulle kunna åka runt och pumpa fett med Milli Vanilli i den. Och jag skulle vara hetare än chilli i den.

Så, såg mina drömmar ut då. Det enda som fattades var ju som bekant, stålarna. Så det blev ingen svart Toyota för min del.

Men i dag har jag ju råd att köpa den, och det betyder ju inte att jag har mer pengar i dag, utan att priset på Toyotan har sjunkit en smula. Hittade min dröm på blocket, för endast 5000 kr!

Men varför köper han den inte då, och uppfyller sin 20 åriga dröm tänker ni?

Nej, för att jag vill inte ha den. Även fast jag tyckte att det var det vackraste jag sett då, tycker jag att den är bedrövligt ful nu! Det är lite som när man skaffar en fru och gifter sig och 20 år senare.

Så när blir något så rätt helt fel?

Vi kan ta ett exempel, jag har lovat mig själv att inte lämna ut någon i min blogg, dock är undantaget min bror Kjell. Förövrigt en riktig lustigkurre.

Han har en Mercedes från 1990, om samma bror hade haft den bilen när den var ny, hade han utstrålat framgång, lycka och ekonomiskt oberoende, Kjelle hade varit en stekare av hög rang.

Men nu sitter samma bror i samma bil, fast 20 år senare. Och då har det blivit helt tvärtom. För nu sänder bilen ut signaler om fattigdom, bedrövelser och antydan om drogproblem i stället. Det är inte för inte hans bil kallas "pundarholken".

Så då sitter jag här 2010 och suktar på en Volvo XC 60, som jag tycker är sjukt snygg i dag. Betyder det att om 20 år, är den mer som ett skämt?

Så det är lika bra att sluta drömma, för när drömmen väl slår in är den totalt ute!

Skepp Ohoj!

Jag har en båt! Eller, rättare sagt. Jag har en plastbalja som flyter. Skulle man slänga upp den på taket på bilen, så skulle folk tro att det är en takbox. Alltså, den är inte speciellt flådig.

Hur som helst. Eftersom jag har en båt, så är jag oxå medlem i en båtklubb. Och det där låter oxå helt fel. Det är inte märkvärdigare än att jag har tillgång till att knyta fast min båt vid en brygga vid en insjö som heter Drevviken. Men eftersom jag är medlem i en "båtklubb", så är jag oxå automatiskt båtägare. Och då får jag en tidning hemskickad varje månad som heter Båtliv.

Det är lite som att skicka ut Socialdemokraternas partiprogram bara för att man är medlem i facket.

Men, jag bläddrar glatt i denna tidning och tittar förnöjt på alla fina bilder, eftersom jag kan inte läsa den. För den är inte skriven på svenska, utan den är skriven på båtspråk! Och båtspråket är ett helt annat språk än vad vi landkrabbor är vana vid.

Ta ett exempel, i ett reportage tar man upp den lilla pärlan Utö. En normal tidning hade skrivit, Utö en liten ö utanför Haninge. Kort och konsivt. Men i båtliv skriver man. Utö endast 28 distanser, 53 nautiskasjömil kordinat Lat N 59° 18′ 5″ Lon E 18° 5′ 25″.

Ni förstår, det är lite som att prata rövarspråk. "jojagog totalolaror rorövovarorsospoproråkoketot".

För några år sen fick vi låna en båt, som seglades till hamnen utanför Strand Hotell på Borgholm.
Och redan där insåg jag att man är av två olika världar om man har båt eller om man håller sig på land.
För när jag skulle upp till hamnkapten och göra en anmälan om att vi hade ankommit blev allt fel.

Föresten var inte hamnkaptenen en ståtlig, väderbiten man med stora polisonger som rökte pipa med en papegoja på axeln och sydväst på huvudet, som man kunnat tänka sig. Utan en fjunig yngling från Byxelkrok som egentligen bara sommarjobbade.

Hamnkapten (ynglingen) frågade hur lång båten var? Jag svarade typ 8 meter.
Och här begick jag ett misstag utan dess like! Ja, nästan så man blev kölhalad.
För här pratar vi inte meter, utan här pratar vi fot!
Och sedan haglade följdfrågorna! Ligger du på svaj? Eller ligger du förtöjd på bryggan med för eller akter?
- Själv svarade man, vi ligger med en bredsida in mot kaj!
Hamnkapten ställer snabbt en motfråga på "båtspråk", styr eller babord sida?

Jag känner, ge upp! Jag är bara en vanlig kille från Farsta, det hade varit lättare för mig att checka in på Hotell i Koalalumpor och begärt glutenfri frukost med lakan tvättade utan sköjlmedel!

Och sedan är hela grejen med att ha båt, att man ska se ut på ett annat sätt, man ska se ut som typ Loa Falkman med seglarkavaj och snusnäsduk.
För här skiljer sig båtfolket betydligt från husvagnspacket. Här pratas rövarspråk om plotter, skota hem, ankarspel osv, osv och alla förstår varandra. Utom jag! Medans husvagnspacket snackar mer Bag in box viner, träningsoveraller och förtält. Det lutar mer åt ett språk som jag förstår!

Men även den mest oerfarna landkrabban kan ju bli imponerad av båtar.
Intill oss låg en smäcker båt med mycket kraft.
Så jag frågade ägaren, en bratt utan dess like, kan lätt varit Daniel Westling innan kungahuset byggde om honom till Robert i Boxer reklamen, hur fort hans båt gick?
Killen svarade lätt imponerad att hans båt gick i 120 knop, och dessutom har hans motor 645 KW, fast det var helt beroende på hur trimplanen låg...
Jag nickade förnöjt med svaret, och undrar än i dag hur fort den egentligen gick?

Så snabbt undrar man, när dom väl förtöjt sin båt och seglatsen är över för helgen och man beger sig upp till bilen! Vart ändras språket? Är det i samma ögonblick man lämnat bryggan? Där vatten blir till land?

För när dom sätter sig i bilen, säger väl dom nåt i stil med. - "Nu är det dags att åka dom sju milen hem till Stockholm i 140 knyck". Eller säger man fortfarande det är dags skota hem, alleman ombord, surra lasten på ruffen?

Vem vet? Jag är ingen båtkille, men jag får i allafall Båtliv en gång i månaden.

Första dagen i resten av mitt liv.

Då sitter man här, lika isolerad och insnöad som brorsan tydligen. För då återstår inget annat än att börja Blogga. Så därför skapar jag här och nu en blogg! Vardagshardcore är en blogg om livets farvågor kort och gott.

Som alla har läst på FB, så börjar det antydas att jag är mer än jävligt trött på vintern och all denna snö! Och visst, det finns säkert folk som har det mycket sämre än mig. Korta personer, personer med hund mm.mm... Men vad fan, vi lever i ett demokratiskt samhälle, och jag får väl gnälla lika mycket som alla andra skattebetalare.

Det mest tänkvärda är att precis när FN:s konferens om klimatförändringarna avslutades kom kylan och vintern. Man undrar egentligen vilka beslut som fattades där inne bakom lyckta dörrar? Frankrike lovade att stänga sina 19 freonverk, Spanien sina 12 ozonverk och Ryssland lovade dyrt och heligt att inte fortsätta dumpa 18 ton bilbatterier per minut i Östersjön redan nästa dag. Spatsiba Russia för det! Vi kommer inte heller från Sveriges sida spela "tingeling" fler gånger kanske det sas vid mötet från Svensk sida. Vem vet?

Men sen den dagen i December i Köpenhamn, när svartmålade, piercade,militanta veganer höll på att frysa arslet av sig. Ja, dom kunde t.o.m inte kasta gatsten för att tjälen gått i marken, har det varit kyla och vinter. Och värst drabbat i Europa måste varit Haninge.

Tänkte på det i dag, en normal SL buss väger typ 80 ton, plus/minus några kilo. Den måste stanna vid varje hållplats och plocka upp nån stackare som missat uppkörningen mer än en gång och tvingas åka kollektivtrafik. Och varje gång en buss måste stå stilla vid hållplatsen och ta upp dessa stackare bildas det en isgata.

Så när nästa buss kommer, stannar och plockar upp en passagerare, så kommer heller inte busshelvetet inte därifrån. Utan den står och spinner som en raggare utanför Lappens i Hedemora. Dessutom har en buss ofta en svart grunka i mitten, likt ett dragspel, vilket innebär att den kan ställa sig som ett V. Och vi övriga trafikanter inte kan komma förbi.

Så mitt förslag är att bussar inte ska stanna vid hållplatser, utan bara köra vidare medans farten är uppe. Lite som att smida medans järnet är varmt.

Fast då tappar ju bussarna lite av sin funktion tänker ni då? Ja, och jag är beredd att hålla med. En buss är ju trots allt en buss, och den har ju faktiskt en funktion att fylla, och det är att köra körkortslösa passagerare mellan punkt A & B.

Så mitt nästa förslag är att ställa in alla bussar under samma period som vinterdäckstvånget drabbar oss övriga bilister!

Och då tänker ni, som åker buss. För ingen åker ju tåg, för dom slutade gå redan när höstlöven föll över spåren. Fan, tänker han inte på miljön?

Jodå, visst gör jag det och ni kommer att tacka mig nästa vinter.

Fan, man kanske borde starta en körskola till vår.