Insnöad

En del mäniskor har ett kraftig behov av att snöa in totalt på vissa saker. Dom blir rent av fanatiska, och det sunda förnuftet upphör helt att fungera.

Vissa blir hängivna fans av en idrottsklubb, och såna kallas supportrar, andra blir politiskt aktiva och kallas i slutändan för mytomaner.

Men sen finns det en grupp, jag inte kan förstå mig på. Och det är hundfanatikern!

Alltså, jag har absolut inget emot hundar. Det är oftast snälla, håriga och gulliga djur med en stor portion Damp. Ett trevligt sällskap om man inte har för stora krav. Mer än så kan jag nog inte säga att det är.

Men för hundfanatikern är det så mycket mer, det är allt i deras liv!

För en hundfanatiker pratar endast om sin eller sina hundar. Det finns inget annat som existerar i deras liv.

En hundfanatiker tror sig oxå att omvärlden är lika intresserad av hundar som den själv är.

Och det finns inga som är så rasistiska som hundfanatikern, den dömer ut raser och färger. Och för att inte tala om att man råka nämna ordet blandras. Där har dom synpunkter om dess existens, värre än i Tyskland runt 30-40-talet!

Jag hade en bekant som levde för sina hundar, och detta till trots hade den person en komplett familj, med vad allt det innebär. Men den visste man inget om.
Däremot visste man exakt vart och när hundarna hade bajsat och inte bajsat.

Den personen kom en gång hålögd och söndergråten. Man befarade det värsta, men det visade sig bara att en av hundarna inte hade kommit bland dom tio bästa under en utställning. Och domaren var som det sas, "totalt jävla inkompetent, och borde inte få syssla med sånt".

Jag spelade med och gav mitt medlidande. Men samtidigt var jag tvungen att fråga hur själva hunden tog det hela?
Jag menar, hur kul kan det vara att bli totalt sågad och utdömd? Man ser ju ständigt på TV hur människor fullkomligt bryter ihop efter sådan kritik.

Till svar fick jag "Men vadå? Han förstår ju inte sånt där, han tyckte ju bara det var roligt att träffa andra hundar, kanske lite för roligt".

Jaha, svarade jag, så vart ligger då problemet???

Och det skulle man ju givetvis inte ha frågat.

En hundfanatiker känns igen, även om den inte har sina hundar med sig. Är ofta klädd i en vindjacka med en stor bild av hunden på ryggen eller har på sin bil klistermärken med hundrasen, gärna följt med en klämmig slogan,
typ "Tax ska ni ha".....Fyndigt värre!

Dessutom brukar dessa förse sina bilar med klistermärket "Hund i bil", och uppmanar oss övriga bilister att ge dom mer hänsyn i trafiken.
Och det gör vi ju såklart, för vem skulle vilja vara med om en olycka där det finns hundar inblandade?
Med människor är det ju självklart en helt annan sak, vem bryr sig om dom? Dom kan ju ändå aldrig bli "Best in show".

Ni flesta har säker träffat dessa "hund fans" nångång. Dom finns på eran arbetsplats, umgängeskrets eller kanske i släkten. Och vad ni än gör, nämn aldrig Laika.

Och med dessa små rader om människans bäste vän blir jag säkert av med minst tre-fyra läsare bara sådär!

Generationsskifte

Som förälder har man varit sina barns stora förebild. Man har varit den där figuren som hela tiden hade alla svar på allt.

Men ju äldre dom blir, ju mer suddas det ut.

För i dag är det ju inte helt självklart att man kan svara på frågorna längre. Och vad jag själv minns från min barndom och min pappa, så var han en gubbe som kom någonstans i från ljusår bort i vissa frågor. Han var inte alls med i matchen.

Och där håller jag på att hamna i dag!

Min äldsta son sitter framför datorn och frågar mig, Hur stavas Nickelodeon eller Bionicle Takanuva?
När dom var yngre kunde man genom en enkel undanmanöver finta bort dom i svåra lägen, typ "men titta här vad pappa har i fickan, en karamel!".
I dag tar dom karamelen, och väntar fortfarande på svaret.

"Nå, hur stavas det då? Eller läste inte du engelska i skolan?"

Jo, det gjorde jag, och så drar man till med nåt i stil med. "Men det kan stavas på så många sätt. Det är ett jäkla lurigt ord det där ska ni veta!"

Allt var så mycket enklare när dom var små, och i synnerhet när man själv ställde både frågorna och svaren. "Var är lampan? Där är lampan!".
Men den tiden är sedan länge förbi.

Och på nåt sätt tror dom fortfarande att man är killen som kan allt. "Pappa kan du komma och hjälpa mig med ett spel? Jag har försökt besegra Chromaggus, men det går lixom inte"

Och man försöker. "Hmm, visst kan jag det, inga problem!". Och man sätter sig ner och fattar egentligen ingenting!

"Men hallå pappa, du håller ju spelkontrollen upp och ner ju".

Dessutom har dom tydligen fått en uppfattning om att jag kommer från en tid för mycket länge sedan. Själv tycker ju jag då att 70 och 80-talet är ju alldes runt knuten. Och så mycket har väl inte hänt sen dess? Eller?

En morgon satt vi och kollade på Emil i Lönneberga. När min yngste son frågar mig helt utan skam i kroppen. "Var det så när du var liten"???

Men förhelvete, Emil ska ju föreställa att det utspelade sig strax efter medeltiden. Vad fan tror dom om en?

Att jag som barn satt i en snickarbod och lekte med mig själv och mina enda vänner var en gris och dräng?

Nej, det fanns både TV-spel och datorer då. Men på min tid, var inte allt så satans svårt. Vi hade Pacman och Donky Kong. Och man fattade rätt snabbt vad det gick ut på.