Generationsskifte

Som förälder har man varit sina barns stora förebild. Man har varit den där figuren som hela tiden hade alla svar på allt.

Men ju äldre dom blir, ju mer suddas det ut.

För i dag är det ju inte helt självklart att man kan svara på frågorna längre. Och vad jag själv minns från min barndom och min pappa, så var han en gubbe som kom någonstans i från ljusår bort i vissa frågor. Han var inte alls med i matchen.

Och där håller jag på att hamna i dag!

Min äldsta son sitter framför datorn och frågar mig, Hur stavas Nickelodeon eller Bionicle Takanuva?
När dom var yngre kunde man genom en enkel undanmanöver finta bort dom i svåra lägen, typ "men titta här vad pappa har i fickan, en karamel!".
I dag tar dom karamelen, och väntar fortfarande på svaret.

"Nå, hur stavas det då? Eller läste inte du engelska i skolan?"

Jo, det gjorde jag, och så drar man till med nåt i stil med. "Men det kan stavas på så många sätt. Det är ett jäkla lurigt ord det där ska ni veta!"

Allt var så mycket enklare när dom var små, och i synnerhet när man själv ställde både frågorna och svaren. "Var är lampan? Där är lampan!".
Men den tiden är sedan länge förbi.

Och på nåt sätt tror dom fortfarande att man är killen som kan allt. "Pappa kan du komma och hjälpa mig med ett spel? Jag har försökt besegra Chromaggus, men det går lixom inte"

Och man försöker. "Hmm, visst kan jag det, inga problem!". Och man sätter sig ner och fattar egentligen ingenting!

"Men hallå pappa, du håller ju spelkontrollen upp och ner ju".

Dessutom har dom tydligen fått en uppfattning om att jag kommer från en tid för mycket länge sedan. Själv tycker ju jag då att 70 och 80-talet är ju alldes runt knuten. Och så mycket har väl inte hänt sen dess? Eller?

En morgon satt vi och kollade på Emil i Lönneberga. När min yngste son frågar mig helt utan skam i kroppen. "Var det så när du var liten"???

Men förhelvete, Emil ska ju föreställa att det utspelade sig strax efter medeltiden. Vad fan tror dom om en?

Att jag som barn satt i en snickarbod och lekte med mig själv och mina enda vänner var en gris och dräng?

Nej, det fanns både TV-spel och datorer då. Men på min tid, var inte allt så satans svårt. Vi hade Pacman och Donky Kong. Och man fattade rätt snabbt vad det gick ut på.