Insnöad

En del mäniskor har ett kraftig behov av att snöa in totalt på vissa saker. Dom blir rent av fanatiska, och det sunda förnuftet upphör helt att fungera.

Vissa blir hängivna fans av en idrottsklubb, och såna kallas supportrar, andra blir politiskt aktiva och kallas i slutändan för mytomaner.

Men sen finns det en grupp, jag inte kan förstå mig på. Och det är hundfanatikern!

Alltså, jag har absolut inget emot hundar. Det är oftast snälla, håriga och gulliga djur med en stor portion Damp. Ett trevligt sällskap om man inte har för stora krav. Mer än så kan jag nog inte säga att det är.

Men för hundfanatikern är det så mycket mer, det är allt i deras liv!

För en hundfanatiker pratar endast om sin eller sina hundar. Det finns inget annat som existerar i deras liv.

En hundfanatiker tror sig oxå att omvärlden är lika intresserad av hundar som den själv är.

Och det finns inga som är så rasistiska som hundfanatikern, den dömer ut raser och färger. Och för att inte tala om att man råka nämna ordet blandras. Där har dom synpunkter om dess existens, värre än i Tyskland runt 30-40-talet!

Jag hade en bekant som levde för sina hundar, och detta till trots hade den person en komplett familj, med vad allt det innebär. Men den visste man inget om.
Däremot visste man exakt vart och när hundarna hade bajsat och inte bajsat.

Den personen kom en gång hålögd och söndergråten. Man befarade det värsta, men det visade sig bara att en av hundarna inte hade kommit bland dom tio bästa under en utställning. Och domaren var som det sas, "totalt jävla inkompetent, och borde inte få syssla med sånt".

Jag spelade med och gav mitt medlidande. Men samtidigt var jag tvungen att fråga hur själva hunden tog det hela?
Jag menar, hur kul kan det vara att bli totalt sågad och utdömd? Man ser ju ständigt på TV hur människor fullkomligt bryter ihop efter sådan kritik.

Till svar fick jag "Men vadå? Han förstår ju inte sånt där, han tyckte ju bara det var roligt att träffa andra hundar, kanske lite för roligt".

Jaha, svarade jag, så vart ligger då problemet???

Och det skulle man ju givetvis inte ha frågat.

En hundfanatiker känns igen, även om den inte har sina hundar med sig. Är ofta klädd i en vindjacka med en stor bild av hunden på ryggen eller har på sin bil klistermärken med hundrasen, gärna följt med en klämmig slogan,
typ "Tax ska ni ha".....Fyndigt värre!

Dessutom brukar dessa förse sina bilar med klistermärket "Hund i bil", och uppmanar oss övriga bilister att ge dom mer hänsyn i trafiken.
Och det gör vi ju såklart, för vem skulle vilja vara med om en olycka där det finns hundar inblandade?
Med människor är det ju självklart en helt annan sak, vem bryr sig om dom? Dom kan ju ändå aldrig bli "Best in show".

Ni flesta har säker träffat dessa "hund fans" nångång. Dom finns på eran arbetsplats, umgängeskrets eller kanske i släkten. Och vad ni än gör, nämn aldrig Laika.

Och med dessa små rader om människans bäste vän blir jag säkert av med minst tre-fyra läsare bara sådär!

Generationsskifte

Som förälder har man varit sina barns stora förebild. Man har varit den där figuren som hela tiden hade alla svar på allt.

Men ju äldre dom blir, ju mer suddas det ut.

För i dag är det ju inte helt självklart att man kan svara på frågorna längre. Och vad jag själv minns från min barndom och min pappa, så var han en gubbe som kom någonstans i från ljusår bort i vissa frågor. Han var inte alls med i matchen.

Och där håller jag på att hamna i dag!

Min äldsta son sitter framför datorn och frågar mig, Hur stavas Nickelodeon eller Bionicle Takanuva?
När dom var yngre kunde man genom en enkel undanmanöver finta bort dom i svåra lägen, typ "men titta här vad pappa har i fickan, en karamel!".
I dag tar dom karamelen, och väntar fortfarande på svaret.

"Nå, hur stavas det då? Eller läste inte du engelska i skolan?"

Jo, det gjorde jag, och så drar man till med nåt i stil med. "Men det kan stavas på så många sätt. Det är ett jäkla lurigt ord det där ska ni veta!"

Allt var så mycket enklare när dom var små, och i synnerhet när man själv ställde både frågorna och svaren. "Var är lampan? Där är lampan!".
Men den tiden är sedan länge förbi.

Och på nåt sätt tror dom fortfarande att man är killen som kan allt. "Pappa kan du komma och hjälpa mig med ett spel? Jag har försökt besegra Chromaggus, men det går lixom inte"

Och man försöker. "Hmm, visst kan jag det, inga problem!". Och man sätter sig ner och fattar egentligen ingenting!

"Men hallå pappa, du håller ju spelkontrollen upp och ner ju".

Dessutom har dom tydligen fått en uppfattning om att jag kommer från en tid för mycket länge sedan. Själv tycker ju jag då att 70 och 80-talet är ju alldes runt knuten. Och så mycket har väl inte hänt sen dess? Eller?

En morgon satt vi och kollade på Emil i Lönneberga. När min yngste son frågar mig helt utan skam i kroppen. "Var det så när du var liten"???

Men förhelvete, Emil ska ju föreställa att det utspelade sig strax efter medeltiden. Vad fan tror dom om en?

Att jag som barn satt i en snickarbod och lekte med mig själv och mina enda vänner var en gris och dräng?

Nej, det fanns både TV-spel och datorer då. Men på min tid, var inte allt så satans svårt. Vi hade Pacman och Donky Kong. Och man fattade rätt snabbt vad det gick ut på.

Höst!

Hösten är här!

Och det betyder att det är mörkt, regnigt och kallt. Och ingenting annat!

Och den som säger att "hösten är såå vacker", den har heller ingen verklighetsuppfattning.
För ingenting blir vackert på hösten. Allt blir bara grått, fult och skitigt.

Visst kan väl hösten bjuda på några vackra dagar, som kan se fina ut på bild. Men dom är å andra sidan ganska lätträknade.
Och det gör ju å andra sidan ett vulkanutbrott oxå. Men det är ju ändå nåt man klarar sig mer än gärna utan.

Så jag börjar ana, att dessa positiva hösttänkare, egentligen bara intalar sig att det är vackert, fast dom i själva verket tycker nåt helt annat.
Ungefär som när man går till tandläkaren, "det är inte farligt, det kommer inte göra ont".
Fast man vet klart och tydligt att det kommer göra satans så ont både i mun och i plånbok. Men det hjälper en för stunden att uthärda smärtan, genom positivt tänkande.

För vilka klychor dom använder sen om hösten, och försöker romantisera hela årstiden. Och det är alltid dom samma dessutom.
"Hösten är så vacker, man kan plocka svamp och så kan man krypa upp i soffan och tända ljus"

Hmm, det är två argument för hösten, men det finns ju fler än 1000 argument emot den i stället.
Personligen tycker jag att svamp är äckligt, det är en form av levande organism som kan både vara giftig och onyttig, nåt man verkligen inte vill ha i sitt badrum.

Och ljus kan väl tändas lite när som helst på året? Själv föredrar jag då myggljus i stället.

Och på morgonen när man åker till jobbet är det svinkallt, så då får man ta på sig varma kläder. Men på eftermiddagen när man ska hem, så har det blivit sensommarvärme.
Vilket resulterar i att man på jobbet har en jävla massa kläder, men hemma finns det inte ett enda värmande plagg kvar.

Så där står man efter en vecka och skrapar bilen i t-shirt som en annan fåne och håller på att frysa ihjäl på kuppen.

Så nej, det är dags att slå hål på myten om att hösten är nåt att ha. Det finns ingenting positivt med den årstiden alls.

Och om man någongång ska utse det smartaste djuret i våran natur, så måste det väl ändå vara björnen helt utan konkurens.

Han väljer att sova bort dom mest bedrövliga årstiderna. Dessutom vaknar han smal och smärt till nästa badsäsong! Mycket smart djur det där.

Finlandsbåt.

Alla har väl åkt Finlandsbåt någon gång. Och dom flesta har ju gjort det för det stora nöjets skull, och inte för att man direkt ska transportera sig själv till Finland!

Och det är själva kryssningen som jag ska ta upp i denna Blogg.

För under en kryssning på östersjön, så är det helt legalt för en normal svensk att freaka ut totalt under 24 timmar. För här gäller inte längre några som helst regler på vett och etikett.
Utan man får i princip göra precis vad man vill.

För vart någon annanstans i världen får en normal, vuxen medborgare dricka sprit till frukosten, sjunga falsksång inför en internationell publik eller hoppa i säng med vem som helst.
Och detta helt utan att ha någon som helst skam i kroppen.
Men på en Finlandsbåt är allt tillåtet!

Redan när man kliver ombord på denna kryssning, och har etablerat sig i hytten. Så kommer ett meddelande i högtalarna.

(OBS! Läses på finlandssvenska)
" Mina Damer och Herrar, välkomna ombord på denna kryssning till Åbo".
Och sen kommer samma meddelande fast på Finska.
Men då är det helt plötsligen 4 minuter långt???
Och man undrar blixtsnabbt, vafan är det för information dom får, som inte vi får? Är det var nycklarna till livbåtarna finns eller om man uppger en kod i baren så erhålls 50 % rabatt på all kröken?

Och så fort båten lämnat kajen, börjar festen. För en oskriven regel säger att man bör ju ogärna vara nykter när båten passerar Nacka Strand.
Och dessutom gäller det att disponera sina 24 timmar under total frihet maximalt.

Så kön till baren är redan full 5 minuter efter avgång, här står man otåligt och väntar på att jalusin till baren ska åka upp. "Hallå! Öka lite, klockan går!"

Dom mest rutinerade kryssarna, har ju självklart sett till att grundat ordentligt innan, så man slipper detta glapp på 15 minuter.

För vilken båt eller destination på Östersjön du än väljer, så är konceptet hela tiden detsamma.
I bland så väljer rederierna nån form av temaresa. Typ Italienska veckor eller Rockkryssningar. Fast det betyder inget mer än att man slängt fram några pizzaslajsar och Prosciottoskinka på buffébordet. Och att man i taxfree shoppen rear ut billigt Italiensk lantvin.

Eller så har man lyckats hitta ett avdankat Rockband som hade sina glansdagar för flera deciener sedan. Förvisso med endast en medlem från originaluppsättningen kvar, typ basisten.
Men vadå? Här ska det ändå rockas järnet, Come on, Rock the boat!

Sen är det party på Östersjön, man kräks på heltäckningsmattor, dricker öl ur plastmuggar, somnar i fel hytt och vaknar upp med inte helt rätt sällskap.
Ja, stämningen är konstant på topp!

Men när båten åter passerar Nacka Strand, där förnuftet lämnade dig på utresan blir du på hemresan påmind av ditt dåliga samvete.
Men det fina med att vara på en Finlandsbåt just då, är att du bara kan gå ner till taxfree shopen och handla lilla fruns favorit parfym eller gubbens älskling whiskey och godis till barnen, så kan du komma hem igen med gott samvete.

Så känner man för att verkligen släppa loss och tappa kontrollen totalt någongång, så är en kryssning ett bra alternativ. För det som händer på en Finlandsbåt, bör nog oxå stanna på på båten.

Så välkommen ombord!

Eller som finnen själv skulle sagt det.

Tervetuloa viihtymään!

Täällä minä vain kirjoitti nippu paskaa blogiin josta olen käännetty suomeksi, ja se tarkoittaa oikeastaan mitään..............

Tankevurpa.

I bland gör man en tankevurpa, man tänkte fel eller så.
Oftast brukar ju det inte bli nån större katastrof. Mest ett irritationsmoment för en själv.

Jag kan med lätthet säga, att varje gång jag ska göra tacos gör jag samma tankevurpa.
Jag tänker på allt annat gott man kan stoppa i skalen , att jag glömmer i 9 fall av 10 köpa köttfärsen.

Men sen finns det tankevurpor som nån annan är ansvarig för, men som vi oskyldiga får lida för. Och man undrar "hur fan tänkte dom nu"?

Jag tänkte ta ett par exempel.

För ett antal år sedan bestämde SL att byta ut alla busshållplatser, till busskurer i glas. Glas var nåt man gick i från på -70 talet för att ungdomarna slog sönder dom. Men vid ett brainstormingmöte återkläcktes denna briljanta idé igen.
Vi sätter upp busskurer i glas!
Eller hur? Jag menar det har ju gått minst en generation ungdomar sen sist.
Så varför skulle den nya generationen slå sönder dom, come on?

Och det gick ju sådär som alla vet!

I en intervju med någon ansvarig för busskurerna, så svarar han på frågan om det inte kostar SL en massa pengar att ständigt reparera dom?
"Nej, det kostar inte SL en krona, våra reklamintäkter täcker det".

Vänta lite! Här står den ansvarige och får ytterliggare en tankevurpa på bästa sändningstid.

Så han menar att SL behöver inga pengar, utan går man bara jämt ut så är dom nöjda?
Vore det inte bättre att satsa på andra kurer och ta pengarna från reklamintäkterna och se till att busskorten blev lite billigare eller att SL överhuvudtaget började fungera?

En annan tankevurpa av hög dignetet är askopparna utanför entrér.

"Dom tar vi bort! För då kommer inte rökarna kunna fimpa, och då kommer dom per automatik sluta. Smart! Så gör vi!"

Men rökare bryr sig föga om dom smutsar ner sina egna lungor, så varför skulle dom bry sig om en fimp på marken?
Så idag får man först vada i en askopp innan man kliver in i entrén.

Så vad blir nästa tankevurpa på beslutsfattarnivå?
"Vi stänger alla fängelser, då kan ju inte skurkarna sona sina brott, och då kommer kriminaliteten avta!" Eller?

Utanför där vi bor har vi en busshållplats som ständigt är sönderslagen. Min äldsta son sa i helgen. "Men fattar dom inte att det inte funkar att ha glas här"?

Vad svarar man på det?
Men lillevän, du är 8 år och du fattar inte sånt här! Vänta till du blir vuxen, får rösträtt och kan ta dina egna beslut innan du utalar dig i såna här svåra frågor. Det här är mer invecklat än man tror.

Eller är de det?

Norrland!

Jag tänker slå ett slag för ett helt folkslag. Nämligen norrlänningen!

Det kanske inte är nödvändigtvis så att norrlänningen alltid är den kvickaste.
Men finessen med norrlänningen är att han sitter liksom aldrig fast.

Om man ser rent geografiskt, så börjar norrland strax innan Gävle!
Med andra ord så är det ett rätt stort område vi pratar om.
Men väldigt, väldigt glesbefolkat.

Det kan ju ha med det jag sa inledningsvis, att norrlänningen inte alltid är det kvickaste. Vad vet jag?

I mitt jobb som säljare, möter jag olika typer från Sveriges alla hörn.
Mest då per telefon. Men att göra en affär med en norrlänning är alltid ett sant nöje.

Vårat försäljningskontor är beläget i södra stockholm, och fler än en gång har man haft kontakt med någon kund från typ Solna, Bromma eller Täby som tycker att vi inte uppfyller kundernas krav på service, eftersom vi inte har ett kontor på norra sidan. Ja, rent förjävla dålig service.

Men härom dagen pratade jag med en kille från Nordmaling. Och i stället för att föra samtalet vidare per telefon, så säger han helt sonika. "De e väl nästan bättre att jag far ner till Schtockholm så vi kan träffs he ställe"!

Men vadå, killen sitter liksom inte fast. Vafan är 100 mil för en norrlänning?

Och ordet fara, det finns bara i norrland. Och det måste betyda nånting i stil med "att åka mer än 10 mil". För det gör norrlänningen hela tiden, vart han än ska.

Jag satt med en annan kund från Boden som fick ett beställningsavtal som han skulle skriva ut och fylla i. Tyvärr hade gubben ingen skrivare. Men det var inga problem, för han kunde fara till mågen i Umeå och fixa det. "Han är liksom hemma på det där med elektroniken".

För en norrlänningen ser heller inte avståndet som något problem.

Vi kan ta ytterliggare ett exempel:

Jag var på nöjesresa under midsommarhelgen till norrland. Och hade redan innan bestämt att jag tänkte besöka en eventuellt blivande kund.
Sagt och gjort, försökte jag ställa in min GPS på angivet mål. Men GPS:en var liksom inte kalibrerad för norrlands inland. Så det blev till att fråga efter byn längst vägen. Och det var heller inga problem.

Ryktet hade spridit sig i den lilla norrländska byn att "fönstergubben" skulle komma hit. Även att jag med lätthet skulle dra ner snittåldern med en sådär 40 år, fick jag namnet "gubben".

Jag mötes av ett äldre par, och vi satte oss ner och drack kaffe och åt mandelkubb. Mina produkter som jag skulle sälja nämdes det inte ett smack om. Utan jag lyssnade i stället till hissnande jakthistorier och om vart björnen hade skymtats i för fjol.
Och när sista mandelkubben var uppäten sa han "jaha du, ska vi till å skriva kontrakt då?".

Nån nyfiken granne som hade hört att "fönstergubben" från stockholm var på besök, kom förbi. Först en aningens misstänksam, men sen efter att jag försäkrat att min avsikt inte var att köpa upp byn och ödelägga den genom att bygga ett vattenkraftsverk här, så slappna även han av.

Kontrakt skrevs, och inte en spänn prutades. Däremot fick jag stå modell för hustruns fotografering tillsammans med hundarna. Det var en stor dag i byn.

I dag får jag löpande ordrar från samma by. Jag har likt Christofer Columbus upptäckt en del av den okända världen. Och jag har gett dom mitt förtroende, och får ständigt nya kunder från orten genom rekomendationer. Likt en sekt, är jag ledaren som styr deras fönsterbyten.

Nu som först börjar jag förstå hur Lars Levi Læstadius kunde få med sig och frälsa sitt folk där uppe i Norrland.

I´m Back!

Sådär ja, då var man tillbaka!

"Oj, jäklar vilken lång semester han har haft då" tänker ni.
Japp, från Bloggandet ja, men fan inte från arbetslivet.


För jag är nämligen en person som har blivit fråntagen förmånen att få ta semester.

Och det är helt sant!

Och det beror inte på att jag är någon arbetsnarkoman eller så, utan för att jag har nämligen lyckats med konststycket att få "sparken" tre påskar i rad.
Har det inte berott på att firman ska flytta till Tyskland, så tycker nästa arbetsgivare att ett gipsat ben inte lämpar sig på den här arbetsplatsen.

Och tradionen höll i sig även i år!

Man öppnar det lilla påskägget, och visst!
Där ligger avskedsansökan ihop med en fet slutlön som vanligt.
För ska man bli arbetslös, så är det väldigt dumt att bli det på våren.
För då har man lyckats jobba ihop 5 veckors semester, som man sällan får ta med sig till nästa arbetsgivare.
Men i år lyckades man tjata till sig två dagars semester hos den nya arbetsgivaren!

Och vad gör man under två dagars semester då?

Det normala borde vara att ta tältet och campa i dungen bakom huset där vi bor. Nära, bekvämt och billigt!
Men icke, jag vill som alla andra Svenssons, ge mig ut på Europavägarna och gnugga asfalt.

Så vi bestämmer oss för att besöka vänner som bor alldes för långt bort för att hinna besöka dom under en vanlig helg.
Men nu har vi ju tid, vi har ju två dagars semester att disponera helt fritt.

Sagt och gjort, vi packar ner oss i våran bil och ger oss i väg.
Den stora skillnaden med att "speed semestra" mot tradionell semester är att allt måste hålla tidsplanen minutiös. Och det finns absolut ingen tid för övriga utsvävningar.

Efter att snabbt överslag, så inser man att om barnen kissar precis innan avfärd, så borde vi klara oss hela vägen upp till Hudiksvall innan nästa kisspaus. Vätska under färden ges bara i undantagsfall när barnen likt en labrador i solsken börjar flämta.

"Speed semester" kan liknas med att åka på charter med en JAS 39 Gripen, det är inte alltid så bekvämt, men det går fan så fort.

Men väl ute på E4:an stöter man ständigt på patrull!
Husvagnspacket, Tyskarna som passar på att njuta av utsikten i lugn takt samt bondläppen som promt ska köra med sin traktor på E4:an, gärna med ett fem meter brett tröskverk hängandes baktill.

Husvagnspacket är en kvarleva från -60 talet. Man ska alltså i karavan köra sina husvagnsekipage på väg mot nya järva mål. Och för att man inte ska tappa bort varandra, så ligger man så tätt som det bara går. Och ingen ska någonsin kunna komma och köra om och lyckas bryta kopplet av husvagnsresande vänner.

För det vore ju ren en katastrof i fall man lyckades tappa Familjen Andersson ur sikte.
-Åhh nej!!! Anderssonarna är borta. Och vi kommer säkert inte återfinna dom förrän industrisemestern lagts sig".
Ja, kanske på -60 talet var det så, men fan inte i dessa kommunikations tider .

Men allt löser sig, knepet ligger i att man får skohorna sig fram i trafiken och sikta på dom dyraste bilarna och dessutom lita fullt ut att man inte möter en jämnlike i mötande trafik.

För gör man det, är man snabbt framme, "såg ni barn, vilken jävla idiot, herregud att såna får ha körkort!"

Och väl framme, så börjar semestern!
Man ska med andra ord gå ner på sparlåga och bara njuta av ledigheten.
Men i samma ögonblick man har stannat och dragit åt handbromsen, så har man i princip förbrukat halva semestern.

Men först ska här hinnas med att besöka äventyrsbad, avnjuta grillkvällar, fira barnkalas, sola och bada vid havet samt att sitta på någon camping och bara kolla in husvagnspacket och njuta av en glass.

Och det hann vi, innan det var dags för att göra om resan i omvänd ordning.
Hemresan bjöd dock på en felkalkylering, och ett baksäte blötare.

Men vad fan, vi var på semster och vi hann med allt vi skulle. Och barn har lite taskig tidsuppfattning, så dom minns bara semestern med glädje!

Och ett stort tack till Polisen som genom sin frånvaro gjorde det möjligt för oss att genomföra denna semestertripp.