Norrland!

Jag tänker slå ett slag för ett helt folkslag. Nämligen norrlänningen!

Det kanske inte är nödvändigtvis så att norrlänningen alltid är den kvickaste.
Men finessen med norrlänningen är att han sitter liksom aldrig fast.

Om man ser rent geografiskt, så börjar norrland strax innan Gävle!
Med andra ord så är det ett rätt stort område vi pratar om.
Men väldigt, väldigt glesbefolkat.

Det kan ju ha med det jag sa inledningsvis, att norrlänningen inte alltid är det kvickaste. Vad vet jag?

I mitt jobb som säljare, möter jag olika typer från Sveriges alla hörn.
Mest då per telefon. Men att göra en affär med en norrlänning är alltid ett sant nöje.

Vårat försäljningskontor är beläget i södra stockholm, och fler än en gång har man haft kontakt med någon kund från typ Solna, Bromma eller Täby som tycker att vi inte uppfyller kundernas krav på service, eftersom vi inte har ett kontor på norra sidan. Ja, rent förjävla dålig service.

Men härom dagen pratade jag med en kille från Nordmaling. Och i stället för att föra samtalet vidare per telefon, så säger han helt sonika. "De e väl nästan bättre att jag far ner till Schtockholm så vi kan träffs he ställe"!

Men vadå, killen sitter liksom inte fast. Vafan är 100 mil för en norrlänning?

Och ordet fara, det finns bara i norrland. Och det måste betyda nånting i stil med "att åka mer än 10 mil". För det gör norrlänningen hela tiden, vart han än ska.

Jag satt med en annan kund från Boden som fick ett beställningsavtal som han skulle skriva ut och fylla i. Tyvärr hade gubben ingen skrivare. Men det var inga problem, för han kunde fara till mågen i Umeå och fixa det. "Han är liksom hemma på det där med elektroniken".

För en norrlänningen ser heller inte avståndet som något problem.

Vi kan ta ytterliggare ett exempel:

Jag var på nöjesresa under midsommarhelgen till norrland. Och hade redan innan bestämt att jag tänkte besöka en eventuellt blivande kund.
Sagt och gjort, försökte jag ställa in min GPS på angivet mål. Men GPS:en var liksom inte kalibrerad för norrlands inland. Så det blev till att fråga efter byn längst vägen. Och det var heller inga problem.

Ryktet hade spridit sig i den lilla norrländska byn att "fönstergubben" skulle komma hit. Även att jag med lätthet skulle dra ner snittåldern med en sådär 40 år, fick jag namnet "gubben".

Jag mötes av ett äldre par, och vi satte oss ner och drack kaffe och åt mandelkubb. Mina produkter som jag skulle sälja nämdes det inte ett smack om. Utan jag lyssnade i stället till hissnande jakthistorier och om vart björnen hade skymtats i för fjol.
Och när sista mandelkubben var uppäten sa han "jaha du, ska vi till å skriva kontrakt då?".

Nån nyfiken granne som hade hört att "fönstergubben" från stockholm var på besök, kom förbi. Först en aningens misstänksam, men sen efter att jag försäkrat att min avsikt inte var att köpa upp byn och ödelägga den genom att bygga ett vattenkraftsverk här, så slappna även han av.

Kontrakt skrevs, och inte en spänn prutades. Däremot fick jag stå modell för hustruns fotografering tillsammans med hundarna. Det var en stor dag i byn.

I dag får jag löpande ordrar från samma by. Jag har likt Christofer Columbus upptäckt en del av den okända världen. Och jag har gett dom mitt förtroende, och får ständigt nya kunder från orten genom rekomendationer. Likt en sekt, är jag ledaren som styr deras fönsterbyten.

Nu som först börjar jag förstå hur Lars Levi Læstadius kunde få med sig och frälsa sitt folk där uppe i Norrland.