Släktträff.

Jag skulle och varit och träffat hela tjocka släkten i påsk, nu blev det tyvärr inte så. Men min tjocka släkt består av en bror. Och självklart hans två underbara barn.

Och nu skrev inte jag att min bror är tjock, det var mer ett utryck.

Att ha en liten släkt behöver inte betyda negativa saker, nej, nej tvärtom. Man kommer lättare ihåg sina släktingars födelsedagar, 20:e maj är ett heligt datum.
Och vill man släktforska är det bara att gå in på Facebook och syna av brorsans status.

Och skulle vi vilja trumma ihop hela släkten och gå på restaurang, så behöver vi inte ens boka bord. Dessutom så äter 4 av 6 släktingar barnportioner, så det behöver inte bli speciellt dyrt heller.

Sen kanske man inte kan vänta sig ett fett arv. Men det är saker man får stå ut med.

Hur som helst, det är alltid lika kul att träffa släktens åldersman.

Alltså brorsan Kjell!

Nu blir det inte att vi ses speciellt ofta, för att Kjelle har "råkat" hamnat i dom djupa skogarna utanför Hedemora. Och varför han hamna där behöver vi väl inte gå in på, men jag har för mig att han har "råkat" hamnat på andra orter vid tidigare tillfällen, som tex Malmö och Tumba av just samma anledning.

Så vad är det man säger? Man kan aldrig lära en gammal hund att sitta.

Men när jag träffar bror, så inser jag snabbt att jag är inte ensam om att ha en skittråkig, omogen humor. Han är precis likadan.
Så man kan snabbt inse att nivån på våra skämt, ligger en bra bit lägre än där Titanic befinner sig i dag.

Vi är sådär dryga och vitsiga som bara vi kan vara. Och det går ju bra, när vi träffas på tu man hand, men i ett större sällskap kan det bli lite påfrestande, har vi hört nångång, kanske, eventuellt, typ... :-)

Men som sagt, det är alltid lika kul att träffa bror.
Fast i bland undrar man hur det kunde bli så kul att se honom igen???

För att andra saker man avskydde under sin barndom har man i dag tagit ett kraftigt avstånd i från.
Som typ leverbiff, blöta lovikavantar eller att slicka på lyktstolpar på vintern.

För det var ju knappast så att jag och Kjelle hade någon vidare vänskaplig relation under våran uppväxt. Så fort vi fick en chans så skulle vi sopa på varandra, eller att göra livet allmänt surt.
Båda såg varandra som "pain in the ass" upphöjt till 100.

Men hur som helst, så är det tack och lov inte i dag. Eventuellt kan ju detta kanske ha någonting med mognad att göra, vem vet? Jag är ingen forskare i ämnet.

Och för den som nu myntat uttrycket "släkten är värst", hade definitivt inte samma släkt som jag har.

För mig är det "släkten är bäst"!